Festival

Bandet påpekar det själva: det är kul att publiken har dansskorna på. Från start till slut är det dans både på scenen och framför den. Att lyckas med att hålla uppe ett sådant bra drag är det få artister som klarar, men det kan Movits! göra utan problem.
Det är härligt svängigt och jag som inte lyssnat så mycket på dem fastnar direkt för den superba mixen av dj, kontrabas och blåsinstrument. Det känns lite kabaré, jazz och hiphop…

Publiken är med på noterna redan från start och bandet får ett bra stöd som de helhjärtat flera gånger talar om hur mycket de uppskattar. Martin Molin har en högtalare framför sig som förstärker ljudet av jubelväggen framför dem och han uppmanar alla att ta kort och filma för att skicka till dem, för de har ingen fotograf och de ”älskar att titta på bilder av sig själva”.
Scenen är full av olika instrument och ovanför hänger stjärnor…

De skapar storhet i det enkla. Ett outro med ensam gitarr och Beth Gibbons känslosamt glidande toner får mig att rysa och i en annan låt rycks jag med i ett enkelt men ack så djupt trumbeat. 
Hennes röst passar perfekt till musiken, fylld av ångest och sorg samtidigt som den utstrålar styrka. Unik blandning av ”rakt in i hjärtat-darr” och klara höga toner. Innovativ elektro-rock bjuds det på, så kallad trip-hop, och jag kommer inte på någon som…

I mitten av spelningen skapar de en liten kontakt med publiken och får till lite allsång i en låt, men rätt snabbt är det tillbaks till samma känsla av blasé som tidigare. Men även om jag inte får den känslan jag förväntat mig så är de duktiga musiker och sångare. En favoritlåt skapas när de framför The Rabbit, stämmorna sitter som en smäck och den har en väldigt cool grundrytm. Efter ett tag kommer det in tre killar med varsitt…

Jag vill kalla det mjuk elektro, sångerskan Mia Bøes lena röst fyller ut alla möjliga hörn i det runda tältet och verkar sväva fritt över stadiga beats. De lyckas skapa en fantastisk ljudbild som får mig att känna som om jag var på ett öppet fält där musiken bredde ut sig som en tät dimma runt omkring mig.

Det är avslappnat och fint, men de har ändå en gnista som pyr bakom dem. Det är lätt att svaja med i…

Några av låtarna fastnar jag ändå lite för, Old old fashioned har ett bra tempo, snygga tighta stämmor och en häftig basgång. I Backyard Skulls dyker en liten men skarp synthmelodi in som höjer låten. The Woodpile har ett lugnare tempo, men får ändå mig och alla andra att gunga med i rytmen. Trummorna har en framträdande roll i alla låtar, jag gillar att de har fyra gitarrer på scen, men att det ändå är de varierande trumkompen som jag…

Hur var själva spelningen då? Faktiskt förvånansvärt bra, man har lyckats att få ihop det ganska bra efter förutsättningarna. Visst, det låter inte superbra och vissa stunder är det direkt otight, men man lyckas få till ett ordentligt party framför scenen. Det blir onekligen lite coverbandkänsla, men om tar det för vad det är så bjuds man på väldigt trevlig underhållning. Som när Joakim Cans går upp och kör Hammerfalls publikfriande Heavens On Fire eller när Europes Ian Haugland…