Visst, produktionen är väldigt snygg, ljussättningen helt makalös, men om det tar bortåt en timme att komma igång och faktiskt upptäcka att det står en hel del folk och tittar så hjälper inte det. Allt är givetvis inte dåligt och när man kör Prisoners In Paradise så verkar bandet hitta rätt. Norum öppnar ögonen och Tempest börjar hitta en bättre balans mellan show och galenskap. Sedan kommer Mic Michaeli, keyboard, fram på scen och har någon form av brottningsmatch med Tempest…
Dom bygger också upp konserten på ett väldigt bra sett, de tre avslutande låtarna, självbetitlade Amaranthe, den sista låten Hunger och spelningens bästa låt, Call out my name, är de stora höjdpunkterna under konserten. Tyvärr så finns det en del brister också som drar ner upplevelsen något. Dels de tidigare nämnda mellansnacken, dels så är Andreas Solveströms growl inte speciellt bra, de har svårt att integrera growlen med de två av andra vokalisterna och i mina ögon är den…
Redan i första låten, I Rule The Ruins, så visar hon verkligen varför hon kallas the queen of metal, det är plattan i mattan med fantastiska låtar som Night Of The Warlock och den mäktiga Rock Till Death. Hennes sångröst slår det mesta, både i de hårda och i de mjuka partierna. Hon har dessutom med sig ett band som inte skäms för sig och som hon använder på ett väldigt bra sätt, samspelet är ruggigt bra men det…
Jag tycker att man märker att bandet verkligen älskar att vara där och de ger verkligen allt. Robert Ernlund bjuder på sig själv och hans röst håller bra klass rakt igenom. Det finns en hel del höjdpunkter att se tillbaka till, men bäst för dagen är fantastiska Paper Tiger, härliga The War Is Over och den av gästartisten Mats Levén, Candelmass, framförda Learn To Fly.
Sammanfattningsvis så bjuder Treat på en dryg timmes härlig hårdrock och jag konstaterar…
Det bränns av ordentligt med pyroteknik, ljuset är makalöst och förutom ett gigantiskt vikingaskepp släpps även vikingarna lösa på scen. Men själva spelningen då? Även den är toppklass, förutom att de är ruskigt duktiga musiker och har en sångare som growlar som att hans liv hängde på det så har de en setlist som är makalös. Man lyckas dessutom bygga upp konserten så att den bara blir bättre och bättre. Avslutningen med Twilight Of The Thunder God och den…
Hela spelningen är väldigt dynamisk, med ett högt tempo och massor med ös. Stora delar av konserten togs upp av material från deras nya platta som släpps senare i juni och jag gillar vad jag hör. Titelspåret Starbound Beast och Blood Sisters är båda ruggigt bra låtar. Bäst för dagen är ändå avslutningen Let The Witches In, då reste sig håren i både nacke och på armarna.
Jag tvivlar inte på att Huntress kommer att stå på de större…
Allt var givetvis inte dåligt, har man en av världens bästa sångare och ett band som är ruggigt bra musiker så blir det ju alltid bra i slutänden. Det fanns dessutom några riktiga höjdpunkter som I Have A Right, Alone in Heaven och de två tidigare nämnda Replica och Fullmoon. Dessa alster drar upp betyget och som helhet är ändå spelningen godkänd. Men jag kan inte riktigt släppa känslan av besvikelse när jag vandrar ifrån Sweden Rocks största scen.
Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till deras dieseldoftande industrimetal, men grabbarna visar verkligen var skåpet ska stå och hur det ska vara när man spelar live. Visst det kanske inte är den mest välljudande spelningen och inte alla toner sitter där de ska, men den energi och glöd man visar väger upp de brister som finns med råge.
Jag går ifrån scenen fylld med adrenalin och Raubtier levererar en känsla som jag alltid vill ha när…
Waterwitch från den senaste plattan Psalms From The Dead är så bra så att man nästan får gåshud och då är det ändå inte kvällens bästa, både Black As Time och avslutningslåten Ashes To Ashes är bättre. Jag kan nog ärligt säga att kvällens spelning är bland det bästa jag sett live.
Bandet får också igång publiken riktigt ordentligt, stämningen är på topp även om många lämnar under konsertens gång, jag skyller på kylan. Hela bandet har en utstrålning…
När de väl kom igång var spelningen klart godkänd, det var bra energi och härlig fart i bandet, tyvärr var publiken fortsättningsvis förvånansvärt loja. Med höjdpunkter som Don´t look Down, Ashes och powerballaden Pilot in the sky of dreams och utan lågvattenmärken så gick i alla fall en del av mina förhoppningar i uppfyllelse. Däremot så var publiken fortsatt trögstartad och inte förrän sångaren tog saken i egna händer och hoppade ner från scenen och sprang ut i publikhavet…