Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.
Jag kan inte franska, men hajar genast till när…
För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska…
Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.
Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom…
När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.
…
Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.
Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen,…
Stefan Sundström, mannen med den bredaste stockholmskan i det kända universum, kliver in på Baby Joy-scenen och öppnar Putte i Parken med ett käckt ”Hallå eller!”. Sedan blir allt som vanligt efter det.
Han inleder med Palme var en fräck filur och Nån har slagit upp ett hål till skapligt jubel i de tragiskt glesa leden framför scenen. Det må vara en ära att öppna en festival, men en onsdag klockan tre när festivalområdet just öppnat – då kan man…
Veto inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar…
{joomplu:30393 left}Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters…
{joomplu:30319 left}Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att…
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av…