Eftermiddagsspelningar i solsken brukar inte vara det bästa receptet för en lyckad festivalspelning. De flesta vill ju ha mörker och massa rök så ljuset blir så effektivt som möjligt, men där är reggae undantaget. Syster Sol bryr sig inte ett smack om varken sol eller mörka moln utan studsar glatt in och drar igång Fällan.
Det är 150-200 personer som lyssnar och det är en av de bättre publiksiffrorna för PIPadilly-scenen tror jag, trots den tidiga festivaltimmen. Syster Sol och…
Jag har inte sett Sator på några år, så de småchockar genast genom att börja spela på en gång – Under The Radar, Your Up Gets Me Down och Drive Through The Night från nya plattan Under The Radar. Vart tog presentationen ”Hej, vi heter Sator. Vi kommer från Borlänge och vi spelar rocknroll. Entvåtrefyr!” vägen..?
Oavsett det är det Sator och rock för hela slanten. De har hållit på i många år vid det här laget, de känner sin…
Me And My Army går in på scen med folkmusik i högtalarna och jag kan inte låta bli att undra vart detta ska ta vägen. Men inledande, tillika instrumentala, Anthem får mig att stryka de värsta farhågorna och när de följer upp med Thank God For Sending Demons och The Only One är det bara att kapitulera.
Andreas Kleerup må vara en strulputte vid sidan om, men snickra popmusik, det kan han!
Medan han tackar Putte i Parkens sjukvårdare för…
Instrumenten hördes bra, men Fredrik Weilebys sång försvann helt, det var helt omöjligt att höra texten över huvud taget och jag hörde inte tillräckligt mycket text någon gång för att identifiera en enda låt.
Ljussättningen på inomhusscenen Rockbaren lämnade också lite att önska. Scenutrymmet i sig var upplyst, men den främre delen av scenen var inte upplyst framifrån alls. Ljuskannorna som hängde i taket var släckta, så vad publiken såg av större delen av bandet var silhuetter.
Nu är Sparzanza…
Tove Styrke har inte elementen med sig, strax innan hon går på öppnar sig himlen och levererar Putte i Parkens första rejäla skur, en skur som återkommer flera gånger under konserten.
Men det finns gott om mer eller mindre sjöblöta fans framför Baby Joy-scenen som inte bryr sig ett smack om regnet, mestadels unga tjejer i tonåren som ger upp ett gallskrik så snart de ser Tove eskorteras upp på scen under en kartong som skydd mot regnet.
Redan under…
Dia Psalma, ett av Sveriges mest framgångsrika punkband på senare år, lägger av. Igen. Det beskedet kom i våras till stort förtret för de fans som trott att Dia Psalma nu hittat tillbaka till publiken för gott.
Men under den avslutande turnén lovade de att spela hela albumet Gryningstid, väl vetandes att det är det utan konkurrens mest framgångsrika de gjort.
{joomplu:31743 right}Alltså är det lite bitterljuvt i publiken vid Dalenscenen innan bandet går på, hela den fantastiska plattan kommer…
{joomplu:31651 right}Nu är det rejält med folk på plats framför Stage of Joy-scenen, många av dem har väntat under Nationalteaterns framträdande och vissa av dom ända sedan området öppnade. Man skulle kunna säga att förväntningarna är stora. Rejält stora.
Dessvärre har jag väldigt svårt att höra vad Hayley Williams sjunger. Inte så att det är otydligt, men det är mera skrik än sång för det mesta.
Men det går nog på energikontot, för energi – det finns det! Bandet, helt…
Screaming Females är ett tremannaband från New Jersey, US. Musiken är enkelt uppbyggd av gitarr, bas och trummor och får en osökt att tänka på punkrock från slutet av 70-talet. Utmärkande är Marissas väldigt speciella sångröst med mycket vibrato långt bak i halsen. I övrigt är musiken inte så värst unik.
Framträdandet domineras också helt av Marissa och hennes utstrålning. De andra två medlemmarna (King Mike på bas och Jarrett Dougherty på trummor) känns anonyma även om de gör en…
Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.
Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är…
En sak är tragiskt säker, det hade varit mer folk i 30-40-årsåldern framför Dalenscenen om en viss Micke Dubois hade varit i livet. Ett gästinhopp av Svullo på För fet… hade säkerligen lockat både folk och jubel, men det är ju tyvärr lite svårt.
Men Electric Boys lutar sig åt det faktum att de varit med länge och genom hårt arbete skaffat sig en trogen skara fans som dyker upp framför scenkanten i alla fall. Deras 70-talsdoftande boogierock får dessutom…