Festival

{joomplu:30003 left}Amy’s Ashes är ett Uppsala-baserat band som snabbt nådde succéer med en självutgiven EP. Nu är de på gång med ett fullängdsalbum med preliminär release i oktober 2011, producerat av Tomas Skogsberg som tidigare producerat band som Backyard Babies och Hellacopters. Musiken kan väl närmast beskrivas som slickt producerad electrorock. Live framförs det med en bra energi och ett verkligt driv i rytmen trots ett ganska fattigt publikstöd.

{joomplu:29999 right}De är oerhört underhållande att titta på, men det blir…

Först ska det påpekas att Hercules And Love Affair live låter totalt annorlunda än Hercules And Love Affair på skiva. Det självbetitlade debutalbumet känns lite som 70-tals-discofunk i modern electrotappning som man gärna lyssnar på i hörlurar. Jag väntade mig därför en konsert där man står och lite lugnt gungar med i musiken, men Hercules And Love Affair levererade istället helt galen dansmusik på hög nivå. Inte ens de halta och lytta kunde stå stilla till det här. 70-talsgroovet blandades…

{joomplu:29831 left}Det här är ett band som är vana vid att spela live, det märks. Jag känner av en bra scennärvaro hos alla bandmedlemmar och det är inte svårt för dem att engagera publiken. Musikaliskt sitter allting där det ska och det är ett grymt drag. Att Young Guns inte är mer etablerade än vad de är kan jag endast tänka mig beror på att det finns så väldigt många andra band inom samma genre idag och det är därför…

Publiken är absolut med på noterna med mycket handklapp och dansande. Av bandet får vi uppmaningen att ”Alla måste dansa! Alla måste vara lika svettiga som vi är på scenen!” Och dansar det gör vi (nästan) allihop. Dansas gör det även på scenen. Det dansas till och med limbo. Musikfall genomför en udda typ av presentation av bandmedlemmarna genom att låta dem en och en dansa limbo med sina instrument. Fast det blir ju förstås lite svårt med ett trumset…

De äntrar scenen iförda vita masker som får mig att tänka på V for Vendetta och undrar om de likt Teddybears tänker ha de på hela konserten, men redan efter första låten åker de av. Ganska tacksamt faktiskt, det hade blivit lite väl distanserande annars.

Ljudmattan de lägger ut är omfattande med två gitarrer som backas upp av bas och trummor i vanlig ordning och det är mycket lek med rundgång, svajarmar och allmänna få-instrumentet-att-låta-ljud. Detta gör att Erika Roséns…

{joomplu:29784 left}Sångaren och tillika bandets grundare Daniel Kadawatha hoppar runt på scenen som en liten kanin. Han sjunger oerhört bra med en intensiv inlevelse och verkar ibland bli alldeles uppslukad av sin egen sång. Dock kan jag ändå känna att det fattas en kontakt med publiken, att det finns något bakom den där svarta lockiga luggen som behöver komma fram och visa sig i dagsljuset.

Det känns lite oturligt för bandets skull att de spelar så tidigt på dagen. Deras…

De minsta scenerna är egentligen de roligaste eftersom man aldrig vet vad man får. Introvert pianoklinkande, hönsfjäderbeprydda sångerskor eller nästa Adam Tensta?

Tex Avery visar sig vara ett band i den hårdare men fortfarande melodiösa skolan, med en sångare som håller ut tonerna likt Bruce Dickinson och en basist som growlar så mycket han orkar. Lite märklig kombo i min värld, men det funkar ju!

Vi får höra mycket från EP:n Trying To Deal With God (bland annat Chasing The…