Att jag lyssnat rätt så flitigt på Snook har varit en ganska välbevarad hemlighet. Detta har givetvis gjort att jag varit ganska så intresserad av vad killarna hittar på sedan de gick skilda vägar. Det här är dock första gången som jag ser Daniel Adams-Ray live och det är väldigt positiv överraskning. Det både låter och ser bättre ut än vad jag hade hoppats på. Den sista av min trötthet blåses bort av fantastiska Dum av dig.
Extra glad blir…
Kvällens spelning sparkar de igång med Walking Down The Line och det är fullt ös från början. Precis som vanligt. Det här är ju ett band som mer eller mindre konstant turnerat det senaste året så de vet hur en slipsten ska dras. Eller en publik som det är i det här fallet. Jublet stiger när de fortsätter med All Because Of You.
Den här kvällen har bandet fått 45 minuter att styra över. Sångaren Adam Grahn ondgör sig över…
Jag har egentligen inga förväntningar på den här spelningen mer än att det nog kan bli en trevlig stund. Jag har inte lyssnat aktivt på henne utan bara uppfattat det som spelas på radion. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte riktigt fattat vad det är att hetsa upp sig över. Det är pop på svenska. Punkt. Varken mer eller mindre. När jag inser att jag står och fokuserar på kluvna hårtoppar hos tjejen som står framför mig…
Jag gissar att Tove Styrke kämpar med näbbar och klor för att tvätta bort Idolstämpeln, oavsett vad hon säger. I mina ögon ser det ut som att hon försöker efterapa Robyn. Något hon inte lyckas speciellt bra med, i bästa fall kan hon kallas för en blek kopia. Här på Popadelica får hon ett något ljumt mottagande av publiken som är stor. Jag har själv funderat mycket på varför hon bokats hit, det känns helt orimligt. Jag har faktiskt svårt…
Jag ska villigt erkänna att jag inte alls hade tänkt se finländska French Films. Men efter att ha genomlidit en spelning med Familjen så hade jag ett stort behov av att rensa skallen, French Films var det som låg närmast till hands. Jag blev glatt överraskad. De fem finska ynglingarna som äntrar scenen ser lite bortkomna ut men musiken de spelar behöver de absolut inte skämmas för. Indierock från Finland är definitivt inget att rynka på näsan åt. Jag är…
Ljudet är lite kasst i början (att ljudteknikern glömde att dra upp reglaget för Bruce Dickinsons mick gjorde det inte bättre heller) men The Wicker Man gör att det jublas friskt ändå. Samtidigt står jag och filosoferar över Iron Maidens scenbygge. Det är stort. Samtidigt som scenen i sig har imponerande mått ser musikerna rätt små ut. Framförallt Nicko McBrain syns knappt, dels har han sitt gigantiska trumset framför sig, men han är också helt inbyggd i scenbygget, inklämd mellan…
Okej, nu börjar det bli riktigt mycket folk på området och tillsammans med den växande lervällingen gjorde det att jag kraftigt felade på antal minuter jag trodde det skulle ta mellan presstältet och en bra plats att stå på. Medan jag letar mig fram mot en plats där jag åtminstone ser scenen hör jag Shout At The Devil och inser att jag inte kommer lyckas. Under Same Ol’ Situation fastnar jag strax bredvid mixertornet, men bakom ett träd – jag…
Han går ut hårt och inleder med School’s Out, No More Mr Nice Guy och I’m Eighteen och under den tiden har han hunnit spetsa en terrorist och själv blivit av med huvudet i giljotinen. Är det något som definierar en konsert med Alice Cooper förutom sjuka mängder rekvisita är det att låtarna följer handlingen på scen, strax efter att Alice blir av med huvudet har nästa låt text som ”I have gone to hell”. Under Poison får han givetvis…
Iggy äntrade scen i sina vanliga lågt sittande jeans och det dröjde inte trettio sekunder innan skinnvästen han hade på sig låg på golvet och han struttade omkring med bar överkropp som vanligt. Raw Power inleder och trots att medelåldern på scenen vida överstiger allt annat denna dag visar de precis som Slayer att ålder är bara att skita i.
De vet dessutom att the show must go on. Basisten har benet i paket, han hoppar in på kryckor och…
Efter den inledande chocken är det faktiskt lite svårt att hämta sig, men Slayer släpper lös sin kompromisslösa thrash över oss direkt och med tanke på publikens reaktion är de efterlängtade.
Nu är inte Slayer det jag vanligtvis sätter på hemma när jag står och diskar, men jag har i alla fall sett dom förr. Då stod jag vid Hawaii på Hultsfred (saknar!) i höjd med mixertornet och trots att jag hade öronproppar tyckte jag att ”Faan vad högt!” Sedan…