Öppningslåt blir Paris, som Mattias inleder alldeles själv på scenen med sin akustiska gitarr. Hans varma, lena röst är som bomull för min trötta festivalsjäl. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för lite sol och alldeles för mycket lera är detta precis vad jag behöver. Det är en pampig och nästintill magisk öppning. Jag kan ärligt säga att jag blev tvungen att torka bort en tår ur ögonvrån – så fint är det.
Med sig på scenen har Mattias tre…
Med låten Detta Har Hänt drar Promoe och hans liveband Spider Dogs igång gunget uppe på scenen. Under Några Nollor Efter bjuder Västeråssonen Promoe på ”snattardansen” så att dreadsen flyger. Det är omöjligt att inte bli glad av att se Promoe, det är en självklar humörhöjare trots texternas allvarliga ämnen. Vi får också höra Dekadansen innan det blir dags för dagens höjdpunkt – Mammas Gata. Med sig på scenen finns då nykomlingen Andreas Grega, som också hunnit med att gästa…
För mig blir den här spelningen uppvärmningen inför The Killers, en bättre uppvärmning kan man nog inte få. Jag tilltalas direkt att White Lies och deras öppningsnummer A Place To Hide. Det är kanske inte det roligaste bandet att se på, det händer inte speciellt mycket på scenen, men jag kan ändå inte låta bli att charmas av deras trulighet. Publiken verkar också gilla dem och under Death får de marken att skaka av sitt hoppande.
Under Farewell To The…
Den brittiska kvartetten kliver upp på scenen och trummisen Piers Hewitt drar igång låten Flashing Red Light med ett mäktigt trumintro. Det här är indierock på högsta nivå och jag älskar varje sekund. Glädjande nog verkar jag inte vara ensam om det, den övriga publiken verkar också gilla det här. Bandet var nära ett stort genombrott 2005 men när deras skivbolag gick i konkurs försvann de drömmarna. Skivan Union gav de själva ut tidigare i år och den finns bara…
Att spela så här tidigt på dagen är något av en utmaning. Det är inte många av festivalens besökare som orkat upp och in på festivalområdet. Ett 20-tal personer har samlats framför scenen när det har blivit dags för tjejerna att dra igång sin spelning. Det bjuder inte på några större utsvävningar på scenen men jag hittar något i varje låt som tilltalar mig. Det är snygg stämsång, grymma trumpartier och ett par briljanta basriff.
Pojkarna på första raden…
Ända sedan jag hörde Hot Fuss första gången så ville jag se The Killers live. Men kom de någonsin till Sverige? Nej! Så ni kan väl förstå att min lycka var total när jag fick höra att de äntligen var bokade till Hultsfredsfestivalen. Till slut är det äntligen min tur att se ett av mina absoluta favoritband. Peppen har varit total och jag har förberett mig minutiöst; läst låtlistor, tittat på YouTube-klipp och drömt mig bort. Jag hade min plan…
Sångaren och frontmannen Donald Cummin, för dagen barfota på scenen, för sitt band framåt med säker hand. Han är inte den mest karismatiske sångaren jag sett i mitt liv men han fångar ändå publikens uppmärksamhet på ett självklart sätt. Jag charmas totalt av deras raka rock som får mina ben att stampa takten från första sekunden.
Vi får höra låtar som She’s Expensive, Love is Colder than Death och givetvis singeln som väckte min nyfikenhet för bandet – Rich Girls.…
Sångaren Christian Olsson kommer ut till publikens jubel för en liten annorlunda spelning. Dels för att vi för första gången får höra material från den nya skivan 1987, som släpps i september, dels för att vi är en del av en radioinspelning. Fibes, Oh Fibes! musik är skönt svängig, publiken gungar i takt och sjunger med där tillfälle ges. Stämningen är verkligen på topp både i publiken och uppe på scenen. Christian är en väldigt karismatisk sångare som verkligen lever…
Öppningen är vansinnigt stark och den ena fantastiska låten läggs till den andra. Michael, The Fallen, The Dark of the Matinée. Herregud, hur ska detta sluta! hinner jag tänka innan det blir ännu ”värre”. De river av den underbara Take Me Out för en fanatisk publik och följer sedan upp det med Do You Want To. Jag blir lite rädd för att de bränt krutet lite för tidigt men så verkar inte vara fallet. Framför mina ögon bärs både killar…
Beth Ditto är inte en liten kvinna. Hon vill själv kalla sig för fet, så okej, Beth är fet. Hon har också en stor, fantastisk röst. Jag har svårt att slita ögonen från henne, hon är verkligen en stor scenpersonlighet som far runt som en studsboll över scenen. Jag förstår inte hur hon orkar! I publiken är det också fullt ös och många dansar med till deras minst sagt medryckande musik. Jag har själv svårt att stå still och det…