Konsert

Riley gör ett fantastiskt jobb bakom mikrofonen. Med en röst som håller hela vägen och en karisma som påminner om Chris Bay (Freedom Call) når han ut till publiken på ett förtjänstfullt sätt. Även bandet håller hög klass, både vad gäller det musikaliska och i scenspråket.

Det finns dock inte så mycket som överraskar eller med Steelwing. Det är inte direkt nydanande och angränsar stundtals till heavy metal-karikatyrer. Bokningen känns dessutom lite lätt malplacerad bland resterande bidrag till en…

Sterbhaus musik är genomsyrad av en hög dos humor med underfundiga texter utan att man tummar på det professionella i musiken. Jag gillar verkligen sättet de kombinerar festliga melodier med stenhårda riff och Markus Hammarströms råa growl. Hela spelningen är tajt och man ger ett samspelat intryck på scenen. Även de skelett med lysande ögon som gör bandet sällskap på scen smälter in bra i helheten.

Jag tycker att Sterbhaus radar upp högklassiga låtar, Frogboiler är fantastiskt tung men…

Det är absolut inte dåligt, det är en av kvällens bästa spelningar och säger väl kanske mer om vilka förväntningar jag hade på bandet. Ljudbilden är tyvärr grötig och Nils Mesekes brutala growl drunknar ibland i musiken, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket en del. Kvällen till ära hade man också med sig stråkar på scen, med väldigt blandat resultat. Stundtals så hade bandet uppenbara problem med att interagera stråkarna i sitt framförande, men man fick ordning på det efter…

Det jag kanske saknar under spelningen är lite mer ondska och brutalitet. Det blir lite för melodiskt och bandet utstrålar, ambitiös corpse paint till trots, inte jättemycket black metal. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt men jag hade nog önskat lite mer ond bråd död.

Frontmannen Alexander Wik Fridén, eller Frid som är hans artistnamn, gör ett riktigt bra jobb med sin råa growl. I övrigt gör bandet ett stabilt jobb, även om det är lite missar så…

Bandet kommer in först och börjar spela ett intro. Direkt får jag en stark känsla av trygghet hos dem, jag litar till 100 % på att de vet vad de sysslar med. Sen kommer huvudpersonen in till stort jubel. Det märks att publiken älskar henne redan innan hon visat upp sin musikaliska begåvning. För sjunga, det kan hon såklart utan tvekan. Hennes sångteknik och speciella ton fyller rummet och det är svårt att inte bli berörd. Bäst är det…

Man har dock gjort ett par förbättringar sen premiärprogrammet, t.ex. så har man skippat konstiga intervjuer med fans och twitterpoliser. Programledarna Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld har vuxit in i rollerna bättre, Strömstedts myspysiga framtoning passar tempot i programmet och Adelsköld är träffsäker och gör statistikpresentationerna någorlunda spännande.

Framförandena tycker jag överlag är sämre än tidigare. Artisterna lyckas visserligen bra med att göra sina egna versioner av låtarna, men det finns en hel del…

Jag anser att man på SVT förvaltar programidén på ett bra sätt, med ett grymt husband under ledning av rutinerade Figge Boström så levererar de aktuella artisterna unika versioner av olika Svensktoppslåtar. Det märks att de medverkande artisterna har ansträngt sig, samtliga fem lyckas sätta sin egen prägel på låtarna och undviker snyggt ”coverfällan”. Medina haflar (den sorts musik som Medina producerar) iväg Björn Skifs Hela Natten Lång till oigenkännlighet, Maia Hirasawa tonar ner Mauro Scoccos Sarah i en…