Recensioner

På Väsby Rock Festival trycker dock Blackie ner alla frågetecknen i tvivlarnas halsar och levererar en show som att han vore trettiofem år yngre. Om det är för att det numer är gud snarare än satan som vägleder honom låter vi vara osagt, men om det skulle finnas en gud på Väsbyrocken så föddes han antagligen som Steven Duren. W.A.S.P tuggade sig igenom headlinegiget som att det inte fanns någon morgondag, bandet backade upp och förstärkte Lawless unika stämma, som…

Förutom basisten Magnus Ulfstedts Carolafläkt (varför envisas han med den?) så finns det väldigt lite att anmärka på, Eclipse är helt enkelt på topp. Det spelar ingen större roll ifall dom avhandlar äldre material eller de av fansen väldigt snabbt mottagna nytillskotten i familjen, allting verkar fungera en kväll som denna. Den refrängdrivna musiken är som gjord att spelas live och packeteras inslagen och och fin till publiken. 

Det återstår helt enkelt inte så mycket mer än att lyfta på…

Så ligger läget även live, förutom den uppenbara coverbandskänslan som oundvikligen sköljer över en, så är det en rätt trött uppvisning publiken på Väsby Rock Festival bjuds på. Weir med sina supersnabba solglasögon gör inte många knop på scen och sångaren Jacopo Meille (som för övrigt innehar rekord i antal år som sångare i bandet med sina elva) sjunger visserligen bra men det egna uttrycket är helt frånvarande. Spelningen tar sig visserligen när kvintetten drar upp reglagen mot slutet och…

Trots att de benhårt håller sig inom ramarna för genren så levererar dom ett uttryck som känns unikt, med passion och ungdomlig entusiasm men lyckas ändå ge intrycket av att vara väldigt rutinerade. Frontaren Tåve Wannings scenpersonlighet är extraordinär och trots att rösten sviktar mer än vanligt för sångerskan (åtminstone i inledningen) så levererar hon något exklusivt. Hon balanserar dock farligt nära kanten för att stundtals kännas tillgjord, men rockscenen behöver mer energi och större uttryck så samtidigt är det…

Med ett digert låtmaterial, fyllt med trallvänliga refränger och myspysiga melodier lämnas ingen i publiken oberörd. Bandet vågar ta ut svängarna ordentligt, rent musikaliskt är det i princip perfektion men det är i kontakten med publiken H.E.A.T vinner hjärtan. Hela ensemblen fullkomligt strålar och inte bara Grönwall, utstrålar en pondus med glimten i ögat intakt. 

Gillar man melodisk rock, så gillar man antagligen H.E.A.T, det finns ingen större anledning att inte göra det, speiellt live. Det är bara att…

Om det är något som ensemblen har gjort så är det att hittat rätt, det finns tillräckligt mycket influenser från medlemmarnas andra projekt för att igenkänningsfaktorn är skyhög. Men med Ammunition har grabbarna även hittat ett eget språk, debuten Shanghaied är en riktig fullträff och även live imponerar sextetten. Sedan dom uppträdde på Göta Källare i samband med releasen så har bandet mognat, man tar ut svängarna ordentligt, både på gott och ont. Det är inte fullt lika…

Med sin livevänliga powergränsande heavy metal hittade borlängegänget hem hos publiken och ivrigt påhejade av Johansson blev det för första gången lite stämning på festivalen. Headbangingdängor som Disciples Of The Dragonlord och Power And The Glory avhandlades med en pondus som skulle göra Batman avundsjuk. Även om det blev lite låg nivå på mellansnacken höll bandet ett bra tempo och lyckades hålla energin vid liv hela linan ut, helt enkelt ett välbehövligt energitillskott!

När vi pratar om 220 Volt idag så låter bandet musiken tala, deras grävande i det digra arkivet med slagkraftigt material sminkar över den något ursäktande framtoningen. Såväl åttiotalslåtarna som bidragen från Walking In Starlight håller hög klass och mer än så behövs inte. En kan ganska lätt konstatera att bra musik framförd med en stor portion skicklighet räcker en bra bit på vägen även om det inte tar framträdandet till några högre höjder.