Recensioner

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Någonting inom mig vill kalla det för en blandning mellan Beastie Boys och Tough Alliance med en gnutta samekultur. Bakom Kitok gömmer sig Magnus Ekelund och under det namnet är han kanske lite mer bekant för publiken. Den musikaliske mannen från Jokkmokk har många strängar på sin lyra och detta nya känns riktigt spännande.

Scenspråket känns synnerligen utstuderat med karatesparkar men det är inte överdrivet eller onaturligt. Publiken på plats gillar…

Helst skulle jag vilja rusa upp på stan och ruska om folk och fråga dem om de vet vad de missar. Den som publiken som hittat ner till scenen sköter sig fint, det sjungs med och klappas frenetiskt. Jag får erkänna att jag stundtals glömmer bort hur bra jag faktiskt tycker Anders Wendin är men jag skulle aldrig välja bort en spelning med honom. Han har aldrig gjort mig besviken tidigare och gör han inte idag heller.

Det är…

Jill Johnson kommer in med ett brett leende i en vit glittrande klänning med de för countryn karaktäristiska fransarna längs ärmarna. Hennes röst tar mig, som alltid, med storm direkt. Det är få svenska artister som slår henne när det gäller röstkvalité. Hela bandet påvisar en stor kunskap om musik, sådant som jag direkt faller för.

Gästerna är alla på bra humör och det är häftigt att se hur personer som en aldrig annars förknippat med den här…

Kan kanske spara er lite Googletid och meddela att Alestorm alltså är ett folk/power metall-band som sjunger om pirater, öl och rom, ibland reser piraterna i tiden och slår ihjäl vikingar, ja ni fattar. Det är helfestligt och kul i kanske tjugo minuter men när inte låtkatalogen håller blir det lätt lite långtråkigt. 

En del festligt material höjer sig dock över mängden, till exempel härliga Keelhauled, Drink och Captain Morgans Revenge men i övrigt är sångerna rätt…

Visst, Tägtgrens röst har sett sina bättre dagar men pulvret sparas det inte på, det är fullt ös från start till mål. Publiken bjuds på en diger spellista ur Pains fina katalog, allt från Same Old Song till Dirty Women och The Great Pretender avhandlas i ett rasande tempo. Men konsertens höjdpunkter nås under hiten Shut Your Mouth, On and On och min personliga favorit The End Of The Line. 

Det är lagom publikfriande och bandet lyckas med små…

Publiken är av den äldre sorten och jag antar att många hängt med under Hyndes karriär och nu tar chansen att se henne spela. Hynde är bra live, sången är stark och låtarna håller bra kvalité. Hennes erfarenhet lyser igenom både i låtarna och när hon pratar. Hitsen Don’t get me wrong och I’ll stand by you bringar så klart fram mest jubel och känslor.

En mycket märklig filur går runt och dansar på scen. Först verkar det var…

Henriksson är utomordentligt bra på att ta hand om en publik. Hela tiden pratar hon med oss och ser till att vi är med i det som händer på scen. Ett tag tycker jag att det går till överdrift när hon skriker till här och där och dansar på lite ostadiga ben i höga klackar. Det känns som att den där crazy imagen hon skaffade sig under idol-tiden gått lite för långt. Trovärdigheten i henne som artist minskar…

Tyvärr är det inte många som tagit sig fram till scenen så här dags, även fast det strömmar till folk under spelningen så känns det tråkigt att inte fler får uppleva Goldfrapp. Det är musik som talar till mig med tunga basar, rockig fiol, och snygga melodislingor. För mig skulle upplevelsen vara mycket bättre om de fått spela efter att solen gått ner. Deras musik går inte riktigt hand i hand med solskenet, även om vinden tar bra tag…

 Deras publikfriande rock framförs med bravur, det är mycket energi som läggs ner, det är tajt och Petri Tuuliks röst håller genomgående bra klass även om det vid enstaka tillfällen haltar betänkligt.  

Det bjuds på en fin setlist där de två singlarna från kommande plattan A New Hope, Nine Candles och People Like Us, imponerar mest på mig. Bandet hittar ett fint groove och levererar något som kan beskrivas som ”rakt på glam”, det osar 80-tal men utan…

Samuéla Burenstrand gör dock ett praktjobb bakom micken, hennes skönsång är njutvärd men det är framförallt hennes growl, som lutar åt screamhållet, som imponerar. Kraft, brutalitet och en storvulen utstrålning i en mäktig kombination som lyfter ett i övrigt mediokert gig. 

Ljudet är i burkigaste laget, Magnus Hedblads bas och Hugo Tigenius trummor har svårt att interagera med varandra och det saknas något som knyter ihop hela föreställningen. Bristerna sminkas dock över effektivt av ett genomgående bra tempo och…