I de långa perioder under spelningen som den gamla Mercyful fate-sångaren lyckades hålla mitt fulla fokus på vad som kan vara grönans brutalaste scenbygge någonsin är tid och rum, gapande barn och chokladhjul inget som existerar. Så pass fantastisk var dansken när han kastade oss från fantastiska Sleepless Nights till en tokbra The Puppet Master vidare till konsertens höjdpunkt The Black Horsemen.
Dock fanns det även perioder, då tvivlet såddes och man insåg att ett nöjesfält nog inte är hans…
Stefan Lundgren känns överlag ännu säkrare i growlen än tidigare, pondusen är stundtals överväldigande och passar finfint in i de kraftfulla riffen som dominerar musiken. Melodierna är inte lika närvarande som på Gerra utan vävs in i musiken på ett mer övertygande sätt och ger mer kraft åt det brutala. Doominfluenserna är ständigt i bakgrunden och pockar på för uppmärksamhet utan att bli ett dominerande inslag i ljudbilden.
Plattan saknar egentligen helt dalar, jämnheten är slående men jag saknar kanske…
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det här har varit en stor dröm för mig att se Stevie Wonder live. Little Stevie är en artist som alltid varit sig själv på scen. Han har aldrig försökt vara någon annan eller som nu på äldre dagar har han inte försökt visa sig yngre än vad han är. Detta tillsammans med han enorma musikaliska talang gör honom fortfarande till en av världens bästa entertainers, enligt…
Bandet har en historia som härstammar från slutet av 90-talet, men släppte sitt första studioalbum Kasabian 2004, men det var i och med det fjärde albumet Velociraptor! och singeln Days Are Forgotten som jag själv upptäckte dem. Deras musik kan närmast beskrivas som modern indierock med neo-psykedeliska inslag och det är lätt att få vibbar av både Oasis och Primal Scream, men det ska de bara se som positivt. Kasabian är…
Deerhunter är ett sådant där band som har funnits i min periferi ganska länge nu. Jag har känt till dem, folk i min vänskapskrets har lyssnat på dem och jag har försökt att ge dem en chans, men det har känts för svårt för mig. Nu ger jag dem min slutliga chans här på Roskilde. Jag är, måste jag medge, ganska skeptisk. Och kanske är det en av anledningarna till varför jag inte alls kan…
Det är med ett fasligt mullrande som dessa stiliga, svartklädda norrmän kliver upp på scenen. De inleder med Anonyme hatere och jag inser att det måste vara många norrmän i publiken eftersom jag hör massiv allsång. Jag är positivt förvånad över soundet som är väldigt lättsamt, med nästan poppiga refränger, samtidigt som de ändå är grymt tunga. De kör rock, rakt uppochner. Bandet har kul på scen och de är väldigt ödmjuka mot sin publik.…
Annonsören på Pavilion-scenen har blivit ombedd av bandet att presentera dem på följande vis innan de kliver på: ”We used to be funk, but now we’re punk as funk.”. För det första, vad menar de med det egentligen? För det andra, det var inget funkigt med den här spelningen överhuvudtaget. Jag känner mig smått förvirrad då jag väntade mig att se ett punkband med americana-influenser, för det var ungefär så de hade beskrivits i programmet. Jag inser nu i…
För två år sedan spelade Icona Pop på Roskildes ”upcoming stage”, Pavilion, och jag var där. Jag blev glatt överraskad då och hade naturligtvis höga förväntningar nu när de åter kom till Roskilde, nu med en helt annan framgång bakom sig med klättrande singlar på försäljningslistorna runtom i världen. I Roskildes programblad beskrivs Icona Pop som popmusik för Yolo-generationen, vilket jag först tyckte var en lite komisk beskrivning, men när jag ser mig om i publiken på Arena så…
På avstånd hör jag polissirener, men det är inget att oroa sig för, det är bara Manu Chao som har börjat punkslamra på Roskildes största scen. När jag tar mig genom folkhavet handlar det inte så mycket om att tränga sig som att behöva kliva över folk som sover i högar på marken, om det beror på för mycket öl eller för mycket sol, det vet jag inte. Hela känslan är ganska lamslagen, men när jag tittar upp mot…
Phil Spector myntade på 60-talet uttrycket ”The wall of sound” som ett sätt att beskriva sättet han producerade musik på genom att spela in den genom en så kallad ”eko-kammare” som fick allt ljud att låta dubbelt. Jag använder mig ofta av uttrycket på svenska, ”ljudvägg”, men i det här fallet med Helhorse och The Psyke Project känns det mer aktuellt än någonsin. Jag förstår först inte hur de ska kunna få ihop det här. Jag har tidigare sett…