Det är i princip den enda låten vi får höra från nya plattan. Spelningen är verkligen en ”Greatest-hits spelning”, men där mycket influenser från Aelita har smugit sig in. Det hörs tydligt i Gloria, som märkbart fått lite mer synth i melodin och även i den ännu äldre låten Down in the past. Däremot har låten Sweet Wet Dreams, gått åt andra hållet. Som en av låtarna på senaste albumet, så har den en härlig blandning mellan Mandos tidigare album Give…
Men där tar det tyvärr stopp. Det är otroligt snyggt med bilderna och filmerna på skärmarna och ljuset som synkar perfekt med musiken, men de är så opersonliga och har minimalt med mellansnack. Låtarna framförs klanderfritt av Caleb Followills raspiga röst med lagom desperation i, det skapas bra allsång i Use somebody, men när det som imponerar mest är när det galopperar en häst på skärmen bakom i samma sextakt/galopptakt som låten så blir det inte så höga poäng.…
Hennes flickaktiga röst har en bekymrad ton och det blir lite paradoxalt när hon med ledsna ögonbryn säger att hon inte ofta är såhär glad. Sången dränks i musiken, vilket är beklagligt när hennes röst är hennes styrka. Kanske står jag på ett mindre bra ställe, men genom hela konserten är det halvkasst ljud. Det blir tamt när kraften från instrumenten inte kommer fram. Genom åren har hon skaffat sig så många hits att det är lätt att skapa…
Han är inte ensam om att ha konstant energi, hela bandet har auran av att de vet att de är det bästa rockbandet. Flera gånger pratar han om hur coolt det är att det är 62.000 Hivesfan som är på festivalen bara för att se dem. Besök hos publiken i diket sker kontinuerligt och de drar i honom för att få chans att röra vid honom. De sätter ribban högt redan från start och håller det under hela timmen.…
Något så ovanligt för Movits! som ballader bjuds det på halvvägs in i konserten. Eller så nära ballader som de kan komma enligt dem själva. Saxofonisten Jocke ”One-Take” Nilsson får i dem briljera mer än vanligt, enligt mig är han en av de många på scen som gör allra bäst jobb. Efter balladerna meddelar de att nu ska det dansas! Publiken är inte sen att lyda och även om det är lite glest med folk så är det bra…
På väg in på området kan jag redan höra honom spela. Passenger eller Michael Rosenberg som han egentligen heter står helt själv på festivalens största scen. På något märkligt vis lyckas han fylla upp den stora scenen med endast svart backdrop och en gitarr.
Det märks tydligt att han har bakgrund som gatumusikant, han har bra kontakt med publiken och varvar med mycket mellansnack mellan låtarna. Men han kan även avbryta mitt i en låt för att göra kommentarer. Både på…
Den vackra rösten fyller upp tältet och hennes scenspråk är bra varierat till låtarna. I en cover på Pharells Happy börjar hon väldigt lugnt och vackert stillastående med lite passande armrörelser för att sen börja hoppa och dansa runt när den drar igång. Den går sen snyggt över i Massive Attacks Teardrop. Emellanåt i de mer fartiga låtarna håller rösten inte riktigt, jag tycker det svajar lite för mycket i tonerna. Jag såg att hon hade en dialog med…
Skärmarna är fyllda av psykedeliska färger och mönster som far runt och ljussättningen går inte av för hackor. Iklädd en senapsgul tröja och orangea hängselbyxor intar hon scenen med en kaxig attityd. Hon är lite för mycket, men på ett bra sätt. Blandningen av reggae-rytmer, rockbeats och electropulser är helt rätt, hon lyckas skapa en mix som passar perfekt ihop, i skön ”jag gör vad jag vill-anda”. Trots att jag knappt hör ett ord av vad hon sjunger så…
Deras nästan 40 år i branschen har inte gjort dem avslagna, snarare tvärtom. Det rockas på scenen och de springer runt huller om buller. Scenen är inredd med en stor staty av något jag tror är en apa längst bak som stirrar på oss med röda ögon. På varje sida finns eldkastare som sprutar upp eldflammor. Det är påkostat med olika backdrops och flera statyer likt apan som åker upp och ner i bakgrunden. Pyroteknik smälls av lite då…
Soundet påminner mig om Portishead med de tunga trummorna i långsamt tempo och hennes sorgsna röst. Den rösten är superb live, och hon är självsäker i allt hon gör. Alla låtar i början liknar varandra, de har ungefär samma tempo och melodier. Den första låten jag känner igen i hopen av molltoner är Blue Jeans. Hon tar efter en stund en promenad ner till publiken där mobilkamerorna genast hålls upp. Det skapar en onödig paus i musiken och de…