Grabbarna i bandet har visserligen men hel del att skylla på, dels var det lite tekniskt strul som styckade av spelningen och dels blev ordinarie trummisen, Richard Evensand, sjuk. Han ersattes på kort varsel av Christian Netzell (Volturyon, Spasmodic) vilket han visserligen gjorde med bravur. Att gå in en till två veckor innan och göra ett så pass bra jobb bakom trummorna är faktiskt helt fantastiskt.
Men, det tar dock inte bort det faktum att konserten hade ett överlag…
Man spelar förstås en hel del från nya plattan, The Crawling Chaos, som släpptes så sent som den 25:e april och materialet står sig riktigt bra i konkurrensen med de äldre låtarna. Framförallt är det finfina Path To Oblivion som står ut och tillsammans med Flesh Architect är kvällens bästa bidrag från västgötagruppen.
Det känns som att Puteraeon kickar igång kvällen på riktigt och jag tvivlar på att någon lämnas oberörd inne på Kägelbanan!
Men det saknas tyvärr en del för att jag ska gå igång på riktigt, det händer inte mycket på scen och den publikkontakt man försöker skapa lämnar en del att önska. Fredrik Arnessons growl är visserligen i långa stunder helt lysande och förstärker kraftfullt tyngden i musiken men inte heller den når hela vägen fram och stundtals funkar det inte alls.
Bandet har en del att jobba på vad gäller scenframträdande och att leverera tillsammans med publiken men den…
I överraskningshögen får Silent Turmoil räknas även om den inte riktigt når fram till guldkornshöjderna. Det är debuterande Holerica som har lyckats krysta fram ett album med en väldans massa toppar och tyvärr lite för mycket dalar för att nå ända fram. Grunten som helst vill vara scream, eller vice versa om en så vill, övertygar inte alls och känns ofta obekväm. Som tur är Andreas Lindulfs rena stämma faktiskt genomgående fantastisk vilket överväger den svikande growlen.
En annan…
New Kids on the Block måste väl ändå vara pojkbandens pojkband, det var med dem som hela den här grejen med pojkband föddes. Jag var ung då när de hade sin storhetstid och det har definitivt satt sina spår. Jag skulle aldrig drömma om att avskriva ett pojkband som något dåligt för jag vet hur det är att vara att tapetsera sitt rum med planscher och vara dödligt kär i sin idol och drömma om att en gång få…
Soloprojektet drivet av J. Bergman har mognat sen senaste releasen 2012, The Cross känns mer genomtänkt och tydlig. Det är genomgående en fin industriell tyngd som speglar musiken, men spåren får ändå utrymme att sväva iväg och bilda en dynamik och flexibilitet som sträcker sig långt utöver hela metalgenren. Aggressiviteten är närvarande men återhållsam, ilska, ångest och energi pytsas ut i mer hanterbara doser och används mer som lim åt ett i övrigt spretigt alster.
Höjdpunkten på plattan är…
Anledningen till att bandet spelar denna fredagskväll är att man nyligen släppt singeln City Lights Out, som faktiskt blir kvällens bästa nummer. Den sjuttiotalsdoftande låten går hem hos mig, de relativt simpla men extremt sköna basgångarna stärker effektfullt en låt som andas mycket så mycket mer än källaren på ACE.
Det är överlag en tajt och musikaliskt intressant prestation bandet levererar, dynamiken är fin och publiken ges god variation även inom låtarna. Visst blir det lite småfel här och…
Men mitt i allt malande så finns en härlig dynamik som har extremt många dimensioner. Precis som med M.M.I är industriinfluenserna genomgående närvarande även om de tar mindre plats, de blytunga riffen spränger sönder låtarna samtidigt som de binder ihop bitarna som lossnar och refrängerna är ofta medryckande på gränsen till trallvänliga.
Det är en form av modern metal man bjuds på, även om influenserna kommer från alla möjliga håll och skapar en fräsch helhet som känns gjuten i betong.…
Sångarens röst har en tendens att bli entonig så jag gillar spåret Calm down, där det finns lite mer melodier att nynna med i än i de flesta av de andra spåren. I If I leave you don’t cry kommer en elgitarr in och rockar till det lite, något som behövs för att undvika att alla låtar blir för lika. Hang-up är den låt där jag kan urskönja den där discokänslan, de övriga låtarna lutar mer mot synth för…
Det gick väl tyvärr sådär, att lira den typ av metal som bjöds på nere på Göta Källare är en ständig balansgång mellan tyngd, melodi, rå growl och skönsång. Ramlar man över åt det tyngre hållet brukar det inte spela så stor roll, det brukar vägas upp med lite jävlar anamma och energi. Degradead lutade dock lite för mycket åt andra hållet.
Det blev alldeles för ofta lamt, melodier och riff utan någon egentlig tyngd och man hade svårt…