Det visuella på scenen ger ett kraftfullt intryck även om det blir lite mycket stundtals, gungande lampor, saftblandare och andra inslag tar ibland onödigt mycket fokus från bandet. Det känns överarbetat och nästan som att man inte litar på musiken eller sin egen förmåga att nå ut till publiken.
Det är tajt och samspelet i bandet sitter fint, det känns som att bandet är stärkt av den senaste tidens turnerande med Raubtier. Tyngden i både framträdande och musik är…
I Studio 2 på Koncerthuset i Köpenhamn en småregning kväll i april, spelar det lokala bandet Baby Woodrose, som bildades i Köpenhamn 2001. Bandnamnet syftar på blomman Elefantvinda, som på engelska kallas “Hawaiian Baby Woodrose”, vars fröer går att använda som hallucinogen drog. Att bandet sedan har låtar som Chemical Buzz och Right to Get High känns ju föga förvånande. Musiken är inte speciellt innovativ med ett sound och uttryck som direkt hämtat från den psykedeliska rocken från…
Det är alltid kul att se Anders Wendin live, han sparar aldrig på krutet och det märks att han trivs bra på scenen. Den här kvällen är inget undantag utan Anders och hans band gör sitt yttersta för att underhålla publiken. Han inleder med Min kompis farsa betalade svart, låten som också är första spår på alldeles purfärska plattan Dom ska få se vem dem roat sig med. Låtarna på nya plattan skulle jag vilja likna vid tonsatta historier,…
Nu vore det ju att ljuga att påstå att den musiken som Henric de la Cour framför ikväll är gammal. För det är den inte alls. Allt kommer från hans soloalbum som är två till antalet och varav det senaste släpptes under 2013. Däremot så finns det fortfarande vissa element i musiken som går att härleda till det där som släpptes för 19 år sedan och det känns hemtamt. Jag trivs med mörkret och svärtan i musiken och i…
Ilskan och aggressiviteten är visserligen minst lika närvarande som tidigare men denna gång hålls den i stramare tyglar, vilket resulterar i en mer kraftfull, genomträngande och träffsäker platta än de tidigare tre. Man kan skönja ett ordentligt kliv mot den mer klassiska industrimetallen med ett överlag lägre tempo och extremt närvarande rytm. Men grabbarna fortsätter att göra sin grej och man är relativt ensam om sin lilla gren av industrin.
Pansargryning är bandets utan tvekan bästa skiva hittills, texterna…
Bandet gör entré på scenen i propra kostymer och river av Sabotage Ya. Jag är löjligt svag för Viktor & The Blood och deras hårda rock, den passar mig som handen i handsken. Det är lite som att någon knäckt koden och skrivit musik som innehåller allt jag gillar. Jag får lov att medge att det är ganska fascinerande. För att vara en snöig onsdag i mars är det ganska bra med folk på plats. Musiken som det här…
Jag faller alltid för annorlunda och innovativ musik, speciellt när det tydligt hörs att det är duktiga musiker som ligger bakom. Här får jag, som i ett musikaliskt kinderägg, alla tre saker i ett. Alla låtar är ypperliga på sitt eget sätt, och för mig är det de framträdande saxofonerna som lyfter låtarna. Saxofonisterna Olle Vikström och Emil Nerstrand har ett mycket bra samspel och jag får en känsla av att de har roligt ihop, som att saxofonerna dansar…
Det här är första gången You Me At Six är i Sverige för en alldeles egen spelning och publiken är synnerligen peppade inför detta. Det är trångt, varmt och svettigt och det blir bara trängre, varmare och svettigare ju närmare vi kommer startskottet för spelningen. När ljuset släcks ned och bandet gör entré så skriker publiken ut sin glädje. Bandet inleder spelningen med att riva av två låtar från senaste plattan Cavalier Youth som släpptes i januari. Det låter…
Publiken i Friends Arena har blivit underhållna och informerade och verkar vara riktigt laddade för det som väntar. Pass på, nu drar det igång med ett intro från själva turnén. Så ja, nu har vi Charlotte Perrelli på scenen, hon ska föreställa den lilla sjöjungfrun om det inte framgår. Givetvis är det Köpenhamn som besjungs; det är ju där Eurovision Song Contest äger rum i maj. Jag tycker att dansarna är himla tjusiga i sina havsblå kläder!
Nu är det dags…
Det har gått nästan fem år sedan jag såg det här bandet för första gången och då imponerade de stort på mig. Det är lite märkligt att se dem igen och jag måste erkänna att jag var lite fundersam om det kunde vara så bra som jag mindes det. Ska jag vara helt ärlig så är det väl inte riktigt på samma höga nivå som sist men missförstå mig rätt – det är bra! Det här gänget har ju…