I och med släppet av End Of Disclosure tycker jag att grabbarna lyckas återta sin plats som ett av sveriges bästa metalband. Skivan håller otroligt hög kvalitet nästan rakt igenom, även om 44 Double Zero är direkt dålig. Man hittar en vinnande kombination av det gamla old school hypocrisy och de mer moderna inslagen, jag tycker att man hittar tillbaka till det lite mer brutala och hårdare soundet man hade i begynnelsen utan att det känns gammalt och mossigt.
…
Jag måste nog direkt erkänna att jag har ganska höga förväntningar på killarna. Anledningen till att förväntningarna är så pass högt ställda har en enkel förklaring, jag har nämligen fått ett smakprov tidigare. För ganska precis två månader sedan var jag nere i Borås och hälsade på State of Drama i deras replokal och vad gör man i en replokal om inte repar? Jag behöver som tur var inte bli besviken den här kvällen, det är precis så kul…
En enorm skärm bakom honom visar hela tiden nya saker, allt du kan tänka dig får sin egen plats där. En datoranimation av hans huvud som täcks med olika mönster medan den sjunger med i texten, psykedeliska former, ord om livet, den karaktäristiska acid smileyn och så otroligt mycket mer. Mellan varven visas livevideo på honom och det gör verkligen att hans karisma når ut till oss alla, plus att bilder på publiken visas då och då, och det höjer…
Det är inte ett felaktigt antagande det där med dansfest. Om ett imaginärt tak över oss kunde lyftas skulle det göra det. 95 procent av publiken dansar, och av resen är det inte många som står helt still. Undertecknad kan inte heller låta bli att svänga de berömda lurviga heller, det är lätt att fastna i det här om man som jag gillar det. Jag saknar dock en häftig ljusshow, det brukar ändå vara något de använder flitigt för att…
Men efter halva tiden kommer de igång lite, som om de känner att de behöver höja sig ett snäpp. Då kommer lirandet värt ett rockband fram, det som jag väntat på. Sången blir bättre och även om sångarens rockmoves bara består av att slänga med håret så förbättras även närvaron.
De har en snygg bakgrund med en liten skog på, det tillsammans med ljuset och röken ger en snygg helhetsbild som jag tror höjer upplevelsen, vilket de tjänar på när…
Bland de första låtarna hör vi Kan jag få ett vittne? och då lugnar han ner sig lite från sitt tidigare fladdrande runt scenen. Det fungerar utmärkt för honom, hans scennärvaro är tillräckligt stark för att nå ut till oss. Han spelar tidigt Hur dom än och det är smart att sätta en hög ribba direkt, vilket han lyckas hålla uppe högt hela konserten igenom i och med hans nästintill perfekta setlist.
Det enda jag har att klaga på är…
De använder sig av tuff indiepop med synth-inslag och skapar ett lättlyssnat sound. Båda två sjunger väldigt bra och deras starka röster binds ihop av snygga stämmor. Gitarrerna används främst, men jag gillar när det kommer fram lite elektro-influenser med synt och piano.
Jag önskar att jag verkligen älskade det här, jag vill inte känna att det är lite slätstruket och oinspirerande. Men det gör jag tyvärr, enda låten som fastnar nämnvärt är Closer, som jag gillar mer…
Elena Tonras fylliga röst har ett magnifikt djup, lite melankolisk, men med stark karaktär. Hennes sång hörs klart och tydligt över musiken när hon tar i, men även i de stunder hon sjunger låga toner bryter hon igenom det annars så starka basljudet som lätt kan ta över sång. Det märks att hon har en bra sångteknik när hon med enkelhet skiftar mellan de mörkare tonerna och de mer svävande ljusa. I sista låten ger hon ifrån sig starka långa…
Bandet påpekar det själva: det är kul att publiken har dansskorna på. Från start till slut är det dans både på scenen och framför den. Att lyckas med att hålla uppe ett sådant bra drag är det få artister som klarar, men det kan Movits! göra utan problem.
Det är härligt svängigt och jag som inte lyssnat så mycket på dem fastnar direkt för den superba mixen av dj, kontrabas och blåsinstrument. Det känns lite kabaré, jazz och hiphop…
Publiken är med på noterna redan från start och bandet får ett bra stöd som de helhjärtat flera gånger talar om hur mycket de uppskattar. Martin Molin har en högtalare framför sig som förstärker ljudet av jubelväggen framför dem och han uppmanar alla att ta kort och filma för att skicka till dem, för de har ingen fotograf och de ”älskar att titta på bilder av sig själva”.
Scenen är full av olika instrument och ovanför hänger stjärnor…