Recensioner

Det första som förstör upplevelsen är det högljudda skränet, eller förlåt, jag menar musiken, från Parkway drive. För mig är det konstigt att de låter en halvakustisk akt spela samtidigt som en väldigt högljudd. Sen är inte McCartney så entusiastisk heller, kanske känner han också att det inte är en optimal plats att spela på. Jag hade hellre sett honom på en mindre scen, för det är ändå bra det lilla jag hör. Sångrösten har ett eget sound, något som…

Kanske det största publikantalet hittills har samlats för att titta på bandet som röjt stora framgångar på olika platser runt om i världen. Min kunskap om bandet är allt annat än bred, men jag upptäcker att jag känner igen många av låtarna, så jag antar att de spelats mycket på radio. Man must dance, What’s the point och Gone forever är alla låtar jag kan nynna med i. Lagom rockigt, inte mer eller mindre än så tycker jag att det…

De starka amerikanska vibbarna gör att jag längtar efter en mörk, rökig bar i bandets hemstad Seattle, där bekymren stannar utanför entrédörren och det viktigaste är att insupa de skickliga musikernas överlämnande av toner. Det tunna åhörarantalet är glest utspridda och jag skäms lite över att inte fler har kommit hit för att se Walking Papers när de, enligt mig och de som är där, är superba.
Trots föga entusiasmerande ordsvall från sångaren Jeff Angell lyckas han skapa en…

Taylor har en prima sångröst, han kan lätt växla mellan djupa, vrålande toner, growl och vanlig rockstämma. Bandet är inte ett typiskt hårdrockband, jag gillar att de har lite olika karaktärer; en gitarrist har skjorta, fluga och en rosa-prickig gitarr, trummisens hår är lika vilt som hans spelstil och basistens skägg är det nog många herrar som avundas. Snygga gitarr-riff avfyras och dubbelpedalen på kaggen är flitigt utnyttjad i de melodiska hårdrockslåtarna. Det är härligt tunggung och jag drömmer mig…

Kolossalt mycket folk har tagit sig till The Green stage för att insupa Timbuktu och Damn!s fantastiska blandning av storband och hiphop. De skapar magi av något som oväntat passar perfekt ihop. Blåsinstrument och rap går hand i hand i solskenet.
Superhiten Alla vill till himmelen men ingen vill dö går tyvärr i alldeles för högt tempo, det går inte att höra texten och ingen har en chans att kunna sjunga med. Resten av ditt liv går bättre,…

In studsar de med viftande svarta handdukar och ivrigt stojande, det är tur att de är så många så att det alltid finns någon som kan underhålla oss när en annan behöver andas. Min förväntan om ös infrias från första sekund, här är det inget inledande snack eller långsamma stunder. Sångaren Jens Malmlöf lovar under konserten att de ska lägga sina hjärtan på scenen och det är inget jag betvivlar, energin är intensiv och varken jag eller någon annan verkar…

Var och en av dem har varsin vinylspelare där de med förträffligt teamwork turas om med att scratcha till grundbeatet. De åstadkommer allt från lätta elektrobeats till tunggung där uttrycket ”drop the bass” lätt passar in. För mig lyfter det inte förrän de byter genre och lägger in swing och blues till deras scratchande, då kan jag känna att de lever upp till ryktet om att vara innovativa.

De är duktiga på att få igång publiken, pratar ofta till oss…

På scen ger hon först ett sömnigt intryck tycker jag. Hon som är så vacker, sparsmakat klädd i helsvart och den blonda kalufsen i ett busigt rufs, borde kunna ge lite mer energi. Men efter några låtar tänds en gnista i hennes ögon och med sitt fina leende sprider hon sin värme till alla som trotsat regnet för att visa sin uppskattning till en av Sveriges största artister. Det går inte att ta miste på hennes kärlek till publiken och…

Rösten är hennes starkaste vapen och den smäller nästan till mig när hon bränner av en hög ton, lika bra och säkert bemästrar hon de intensivt låga. I de lugna låtarna får hon fram en melankolisk känsla, och inför varje låt nämner hon något om varför den blivit till som får låtarna att bli mer verkliga och lättare att få en känsla för.

Tyvärr blir det lite långdraget när det framförs många lugna låtar på rad, men då och då…

Oavsett så levererar Eldkvarn en säker konsert, deras erfarenhet gör att alla är med på noterna, publiken är aktiv hela konserten och när jag lyckas få en glimt av scenen mellan två grindar så ser jag att de som står framför scenen energiskt klappar i takt till musiken. 
Efter 30 minuters köande till incheckningen antar jag att min upplevelse av Eldkvarn mest kommer vara via mina öron. Men det gör inte så mycket, för att lyssna till dem gör…