På Hultsfred uppfattade jag att det var ett helt gäng grabbar på scenen, men nu är de fem stycken, och jag undrar om det upplevdes som fler för att de kunde fara runt mer på en större scen. Oavsett så är inte Movits! energi lägre för att det är en mindre publik, procentuellt sett är det marginellt. Johan Rensfeldt, mannen med mest skägg och mick-tid, blandar sin norrbottniska med lite förortsslang, något jag finner mycket gulligt.
På de här veckorna…
Tack vare antalet musiker blir ljudet fylligt och dynamiskt. Dessvärre orsakar det också att det emellanåt blir en lite rörig ljudbild. Frontmannens röst är full av känsla och han klarar att ta höga, starka toner likväl som svaga, innerliga.
Jag anar av hans seriösa framförande av låtarna att det är han som skriver många av dem. De slösar ingen tid på att prata mellan låtarna, det tycker jag är lite tråkigt, för jag får ingen känsla för personerna…
Sångerskan Frida Herchenröthers röst är stark och klar, den påminner mig om någon jag inte riktigt kan komma på. Tillsammans med bakgrundssångerskan Therese Carlsson bildar de vackra stämmor som svävar över instrumentens ljud. Herchenröther har en bra scennärvaro, hon ser nästan ut som en liten älva i sin spetsklänning och sitt långa hår när hon svajar med armarna till musiken. Låtarna är originella, alla har de något speciellt över sig så det blir aldrig enformigt. Intressanta melodier och schysst beat.…
Han bär en gitarr, men verkar spela några centimeter utanför strängarna, och när han någon gång råkar komma emot dem så skränar det obehagligt. Sången är inte heller den något att hänga i julgranen, var är falsetten och powern jag sett fram emot? Juckande rörelser och tuffa poser kompenserar inte hans risiga sjungande.
Men publiken känner uppenbarligen inte som jag, de hoppar, skriker och klappar utan att bandet behöver be om det, både yngre och äldre.
…
Den lilla skaran av publik har ändå ett go i sig, varje låt får applåder och det utförs lite sporadisk dans här och där. Säkerligen är det här ett bra framträdande, det är bara så att jag inte känner det. Jag kan inte säga att det är dåligt på något vis, musikerna är duktiga och Kane har en riktigt bra sångröst. Trummisen är den jag gillar mest, han bringar fram varierande trumkomp som gör alla låtar aningen bättre. En låt…
Utan vidare presentation kliver de in på scenen och börjar med, efter mycket pill och fix med instrumenten, att spela Let’s kill our selves a son, och jag hade inte behövt oroa mig för stämningen, det dansas och sjungs med från början. Ännu bättre blir det några låtar senare när Räisänen uppmanar publiken att stå upp och skaka rumpa. Den populära Sugababes-covern About you now är låt nummer två och jag kan inte annat än att njuta av hans underbara…
Fyra färgglada tjejer, som tillsammans har en stark karaktär, har intagit scenen Holken och jag är fängslad av dem. Jag älskar så kallade ”tjejband” och önskar verkligen det fanns fler sådana i alla möjliga genrer.
Tjejerna är unga, men redan förträffliga musiker. I en artikel jag läste, efter att de förlorat sin frontsångerska för en solokarriär frågades det om ingen i bandet kunde ta över sången, men de tyckte det var svårt att sjunga och spela samtidigt. Det upplever…
Att stå stilla verkar inte vara ett alternativ för henne, hon far oupphörligt runt på scenen och utformar sina egna dansmoves. Det är heller inte många i publiken som står stilla, och jag förstår det med sådan här medryckande musik. Tältet är överfullt och det strömmar till fler folk hela tiden. Stirling verkar inte förstå hur stor hon är i Sverige, men publiken fullkomligt älskar henne, och när hon ska mellansnacka blir hon överröstad av jublet från dem. Överväldigad av…
Isabel Sandblom, kvinnan bakom namnet Syster Sol, är fullkomligt sagolik framför oss. Vacker, dansant och kvinnlig i vad hon än gör. Står ena stunden bredbent och vickar säkert på höfterna utan att det blir överdrivet sexuellt, snarare bara kraftfullt, för att i nästa stund ha en renodlad hiphopstil i sina rörelser. Röstresurserna är starka, hon klarar med lätthet av att rappa tungt och waila högt. En presentation av bandet sker tidigt, för att det ska bli en mer familjär stämning…
Ungdomarna längst fram skapar mosh pits och headbangar, de äldre som står längre bak nöjer sig med att gunga lite med huvudet i takt. Jag kan inte låta bli att oroa mig för de små liven som trängs och studsar där framme och undrar varför alla är så arga. Det är tydligt att tiderna förändras och jag hängde tydligen inte med när det skedde. Trots den för mig oväntade utvecklingen av genren så kan jag inte säga att det är…