Han pratar med publiken som om vi vore hans vänner och det gör att det blir en härlig stämning. Någon kommer in lite försent mellan två låtar och han säger välkommen med ett leende, skrattar fram ett ”tack så jätteskitmycket” på knacklig svengelska efter en låt, och det sätter ribban för att det kommer bli en lättsam och hjärtlig konsert. Han har verkligen fått gåvan att trollbinda en publik som få personer har, vi är som tvinnade runt hans lillfinger…
Recensioner
Grammis 13, Cirkus, Stockholm, 2013-02-20
Först ut på scenen blir Oskar Linnros som premiärspelar sin nya singel Hur dom än. Kvällens värdar heter Kalle Moraeus och Timo Räisänen, de passar på att hälsa oss välkomna till årets firmafest, för det är ju precis det Grammisgalan är – en enda stor firmafest! Med det var galan igång och priserna kunde börja delas ut i rask fart. Prisutdelare efter prisutdelare kom upp på scenen och yttrade de bevingade orden ”De nominerade är…” och glada vinnare tog…
Dan Reed, Signal fire
Efter det har jag i princip bara lyssnat på den låten och när jag fick chansen att recensera en hel skiva av denne Dan Reed så tog jag den med glädje. De flesta låtarna har samma driv i sig, de går i ungefär samma tempo och har liknande användande av instrumenten. Jag skulle önska mig lite mer variation i soundet, tror inte jag skulle kunna skilja på låtarna om jag inte lyssnat jättemycket innan. Första låten Signal Fire är den…
Never Ending December, Winter is coming
I första låten King of the Winterland, sjungs det, som titeln avslöjar, om en kung över detta vinterland och soundet påminner mig om Linkin Park, både i hur musiken låter och är uppbyggd och att de använder sig av blandningen av vanlig sång och semi-growling som ibland blir rent skrik. Det hörs att det är bra musiker bakom instrumenten, men jag skulle önska mig lite mer känsla och övertygelse i sången, det blir lätt lite platt.
I We are home…
Syn:drom, Iconoclasm
Det som höjer plattan över mängden är att Syn:drom lyckas skapa en röd tråd och ett sammanhang genom hela skivan, utan att tappa dynamiken. Det är hela tiden små växlingar i musiken som gör den spännande utan att den blir spretig och för komplicerad.
Grabbarna i Syn:drom har lyckats göra en grymt bra death metalplatta. Ganska avskalad, rå och tung, vilket går hem i min bok. Growlen är rakt igenom bra, den är så pass artikulerad att man…
P3 Guld 2013, Scandinavium, Göteborg, 2013-01-19
Galor är kul tycker jag. Men det är inte alltid alla galor som blir så bra… Det är tur vi har P3 Guld! Som vanligt var det en väldigt snygg gala vi fick se, vilket kanske kan kännas lite märkligt när en radiokanal delar ut priser. Artister såsom Icona Pop, Johnossi, Gnucci, Linnea Henriksson och Discoteka Yugostyle uppträdde och prisutdelare var bland andra First Aid Kit, Yohio, Titiyo och Sanna Bråding.
Vinnarna som får extraskoj på efterfesten är…
Årets…
Antonia Vai – Lovers and Prophets
Låtarna på skivan är olika varandra, men har ändå en röd tråd, det är koherent men ändå har varje låt sin egen grej. Grundstenen i alla låtar är gitarren, stämmorna och congasen, utöver det så läggs småströssel till i form av ett piano här och en sitar där som ger låtarna det lilla extra.
Rytmer verkar vara viktigt för artisten, jag kommer på mig själv att gunga med i alla låtar, oavsett om de är lugna eller upbeat. Jag fastnar…
Bonaparte, Debaser, Malmö, 2013-01-10
Bonaparte kommer föga förvånande från Berlin. Det är helt omöjligt att inte dra referenser till den dekadenta konstscen som figurerade i Berlin under 60-/70-talet, där många av de stora amerikanska och brittiska banden hämtade sin inspiration, som till exempel The Velvet Underground, David Bowie, och Alice Cooper. Vaudeville, burlesque, och freak shows är andra saker man drar paralleller till.
Musiken känns punkig, även om många låtar är uppbyggda kring synthen. Det känns väldigt urbant och passar verkligen in i…
Elin Ruth – Queen of queens & the last man standing
Elin har tagit bort Sigvardsson från sitt artistnamn och går nu bara under Elin Ruth. Osmart val kanske man kan tycka, för Elin Sigvardsson var ett namn i alla fall jag kände igen. Men på sin hemsida skriver hon att den här skivan är en skiva om att lämna det gamla och att välkomna det nya, så det går hand i hand med…
Linnea Ohlsson – Ah!
Linnea Ohlsons skiva Ah! är ett fantastiskt debutalbum i stilen Fantasy Cello Pop, som upphovskvinnan själv skriver på Facebook, vilket jag tycker är en bra beskrivning på hennes stil.
Det är en bra blandning av en slags modern klassisk musik, då vissa av låtarna är instrumentella, och popmusik. Hon använder sig enbart av cellon, och tillsammans med delay-effekter och en loop-pedal gör det att det blir ett speciellt intimt sound över hennes låtar. De är också inspelade i…