Framgångssagan fick ett snöpligt slut då hennes syster dog av en överdos bara någon vecka efter releasen av Electrotherapy. Nina ställde in den planerade turnén och började än en gång skriva terapeutiska låtar som resulterade i skivan Processing Eleven. En personlig skiva med låtar som berör. Ninas röst är klar och vacker, jag tycker mig kunna höra hennes beslutsamhet och ärlighet i låtarna.
Den fem spår långa skivan får mig att fastna för henne, det är någonting i…
Allas våra förväntningar på The Knifes nya skiva har varit skyhöga och bandet har så klart mycket att leva upp till. När jag först hörde singeln Full of Fire blev jag riktigt besviken och faktiskt chockad över hur otillgänglig den lät. Nog för att syskonen Dreijer alltid har varit udda och skeva (det är ju också det som jag vanligtvis gillar med deras musik), men nu fick jag direkt känslan av att deras experimenterande hade…
EP:n börjar dock med ett intro, Lex Styx som jag mest anser vara utfyllnad, speciellt på en skiva som klockar in på drygt tjugo minuter. Men introt följs upp av det helt lysande titelspåret, Be Reborn, som får mig att dra paralleller till band som In Flames, Sepultura och Pantera. Låten är melodisk men samtidigt brutal och skitig vilket sätter tonen för resten av plattan.
Med plattans tredje spår visar Seventribe att de kan leverera musik som är dynamisk och…
Spelningen inleds med att 19-årige Jake Bugg kliver ut i strålkasta ljuset på scenen med sin akustiska gitarr och spelar låten Fire. Efter följer låten Kentucky och nu gör resten av bandet honom sällskap. Till en början kändes spelningen lite seg, inget sticker ut och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det berodde på. Samma känsla med publiken, det tog några låtar innan alla kom igång. Men han rör sig snyggt på scen och byter mellan den akustiska…
Redan under den magnifika öppningen, det lysande titelspåret från End Of Disclosure, så får man gåshud. Kvalitén det här bandet besitter är enorm, allt från instrument till Peter Tägtgrens råa growl sitter riktigt bra under större delen av kvällen. I mitt tycke finns det få band som lyckas så bra med att få ut en sådan brutal tyngd och grym råhet trots att man spelar en väldigt melodisk och ren death metal, väldigt imponerande.
Kvällen bjuder på en ganska…
Den första låten, The Ocean, är omedelbart fängslande, i början är det en ensam ton och i bakgrunden kan man ana havsljud, men snart kommer en medryckande rytm och en röst som tränger sig ut genom ljudbilden och in i mitt hjärta. Låten är rakt igenom superbra och den hamnar direkt i en av mina mest välspelade Spotifylistor.
Jag är inte så insatt i den här sortens musik, men jag gillar verkligen det jag hör. Det känns originellt och fantasifullt,…
Syndrome of Self följer upp de två första spåren och kanske är det jag som överhuvudtaget inte förstår men den är faktiskt riktigt dålig, otimade konstiga synthslingor, mesiga riff och alltför stora svängningar gör den till skivans riktiga bottennapp. Efter att man lämnat den därhän så kommer plattan upp i samma nivå som tidigare, lagom dynamisk och i mitt tycke har man hittat en perfekt samverkan mellan melodierna och de brutala riffen. Dom har tyvärr även fortsättningsvis lite svårt…
Första spåret Let’s make a baby faller mig direkt i smaken, jag tror att det har att göra med att den går i sextakt, och ett annorlunda komp. Det sätter en förväntan för mig på resten av albumet, att det inte bara är slätstruken, vanlig musik vi pratar om här, utan ett band med uppfinningsrikedom som vill göra låtar med variation.
Låtarna som följer på den är trallvänliga och melodiösa, men tyvärr just slätstrukna. Jag lyssnar på en låt och…
Då var sändningen igång! Först blir det en lite tillbaka titt på turnén – eller vägen till finalen som vi kanske ska kalla den. Sedan följer en sketch med våra programledare Gina Dirawi och Danny Saucedo, det hela går ut på att de kommer fram till Friends Arena och blir mäkta imponerade av dess storlek. På scenen möts vi sedan av Gina och Danny… Eller? Nejdå, de har inte krympt, de är bara tillfälligt utbytta till lite mindre versioner av sig själva.…
Öppningslåt är Mr. Brightside och den framförs i en helt upplyst arena. Magin som fanns i luften den där första gången i Småland är som bortblåst. För mig signalerar en upplyst arena att det inte börjat på allvar och det känns som att huvudpersonerna på scenen slarvar bort en av mina absoluta favoritlåtar. Besvikelsen hos mig är så total att det tar en bra stund för mig att samla mig igen. Avståndet fram till scenen känns enormt och bandet…