Recensioner

Screaming Females är ett tremannaband från New Jersey, US. Musiken är enkelt uppbyggd av gitarr, bas och trummor och får en osökt att tänka på punkrock från slutet av 70-talet. Utmärkande är Marissas väldigt speciella sångröst med mycket vibrato långt bak i halsen. I övrigt är musiken inte så värst unik.

Framträdandet domineras också helt av Marissa och hennes utstrålning. De andra två medlemmarna (King Mike på bas och Jarrett Dougherty på trummor) känns anonyma även om de gör en…

Det är fullt ös redan från början. Publiken må inte vara så stor (med Roskilde-mått mätt), men är, precis som bandet, med på noterna från första start och moshar sig genom hela spelningen. Bandet verkar även de ha sjukt roligt på scen.

Musiken kan vid första lyssningen felaktigt uppfattas som klassisk hardcore, men jag tycker mig uppfatta influenser från 70-talet, som någon sort snabbspelad stoner rock med hardcoreklingande skriksång på det. Jag kan väl inte direkt påstå att detta är…

En sak är tragiskt säker, det hade varit mer folk i 30-40-årsåldern framför Dalenscenen om en viss Micke Dubois hade varit i livet. Ett gästinhopp av Svullo på För fet… hade säkerligen lockat både folk och jubel, men det är ju tyvärr lite svårt.

Men Electric Boys lutar sig åt det faktum att de varit med länge och genom hårt arbete skaffat sig en trogen skara fans som dyker upp framför scenkanten i alla fall. Deras 70-talsdoftande boogierock får dessutom…

Redan från start är det fullt ös i tältet. Publiken trycker sig längre in, vilket gör det möjligt för mig att ta mig in under tak till slut. Det är varmt, trots regnet och för de som står längst fram måste det verkligen vara olidligt varmt. Det sker ett konstant utbyte av folk som vill ut på grund av värmen och trängseln och folk som vill in på grund av regnet.

Jag kan inte franska, men hajar genast till när…

För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska…

Live kompletteras de elektroniska beatsen med riktiga trummor, gitarr och saxofon. Det enda jag känner saknas är sången, som består av loopade inspelningar. Livesång hade verkligen kunnat lyfta den här spelningen till ytterligare en nivå.

Musiken känns stundtals nästan lite Pink Floyd-aktig med sina långa synthslingor i kombination med den effektfulla ljusshowen och den abstrakta videodisplayen i tältet. Ibland får jag också den kanske något konstiga associationen av film noir när jag hör den där stilla saxofonen som flyter genom…

När jag anländer till tältscenen är tillströmningen av folk enorm och tvingas därför först att stå en bit utanför tältet. Jag ser absolut ingenting, men när musiken drar igång spelar det ingen roll. Musiken är fantastisk och jag gör mitt bästa för att dansa som en tok, men de trånga förutsättningarna gör att det mest blir ett stadigt hoppande. Trycket från publiken är ofantligt stort och det dröjer inte länge förrän jag har slussats längre och längre in i tältet.

…

Detta är inte ditt vanliga brittiska indierockband. Foals har ett sound som står ut en del från mängden där bas och trummor känns väldigt suggestiva och där de afrikanskt klingande gitarrslingorna ligger och glittrar ovanpå. Det är ofta dansant, men också lite melankoliskt. Sångaren Yannis Phillippakis sångstil påminner lite om Robert Smith (The Cure) enligt min mening.

Det tar inte lång tid för mig att sugas in i den fina atmosfären på spelningen och då menar jag det även bokstavligen,…