Veto inleder med You Are A Knife från debutplattan I Will Not Listen. En låt som kort spelades i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien NCIS. Soundet kan beskrivas som alternativ rock med elektroniska inslag. Det är melankoliskt och förvånansvärt dansant på samma gång. Benen står allt annat än stilla när den synthiga inledningen till You Say Yes, I Say Yes drar igång. En våg av jubel drar igenom publiken och jag ser dansande fötter överallt omkring mig.
Bandet verkar…
Vädergudarna är inte med Flogging Molly, det har regnat från och till över Stockholm hela dagen och så även när det är dags på Gröna Lund. Men som Dave King konstaterade: ”We’re Irish, we bring the rain!”
Men sjumannabandet är inte några som låter dåligt väder hindra dom, redan under inledande The Likes Of You Again var det full fart framför scenen trots regnandet och en ganska stor och gladlynt mosh pit bredde snabbt ut sig i publiken.
Andelen paraplyer…
Fem i åtta stänger Gröna Lund grindarna – det är tvärfullt. De öppnas trekvart senare igen, men man kan lugnt säga att det är trångt framför scen och långt in mellan bodarna där sikten är i princip obefintlig.
Men på slaget åtta ekar första ackordet från House Arrest ut över Gröna Lund och sedan följer över två timmar av rock! Nu är det väl en och annan (som i och för sig borde vara på Sweden Rock just nu) som…
Det har gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag såg Armand för första gången. Då var han osignad, färgglad och kunde knappt stå still på scenen. Det har hänt en hel del sedan dess. Nu har han skivkontrakt och är svartklädd, men det som består är hans charmiga scenspråk. Inledningen blir av det lugnare slaget men det dröjer inte länge innan den mer dansante Armand presenterar sig, den Armand som stoppar ner mikrofonen i kavajfickan för att kunna…
{joomplu:30393 left}Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters…
{joomplu:30319 left}Dolly Daggers är ett Malmöband som har tagit det bästa från 80-talet och skapat modern, retroklingande, rockig synthpop. Musiken är kanske inte det mest intressanta jag har hört, men framförandet däremot är fröjd för ögat. Showen styrs framförallt av den excentriska sångaren Ludvig Sersam och hans lillebror, keybordisten, Jonatan Sersam.
Jonatan dansar frenetiskt bakom sin synth som en speedad Jarvis Cocker. Ludvig juckar och vickar på höfterna, spelar luftgitarr med mickstativet och struttar runt så mycket på scenen att…
Uppslutningen var väl sådär, men det var de icke närvarandes förlust enligt min mening. Twin Atlantic känns verkligen som ett band på väg uppåt. Musiken kan väl beskrivas som atmosfärisk rock, ganska soft, men ändå hård och skitig. Bandmedlemmarna må se ut som snälla poppojkar, men på scen röjer de som det värsta metallbandet. Strängar ryker och trumpinnar flyger. Craig Kneale måste nog vara den hårdast jobbande trummis jag har sett på länge.
Det här är precis den typen av…
Kanske till och med den bästa plattan hittills. Texterna är som tidigare tänkvärda och otroligt bra. Samma sköna raspighet i rösten men lite mindre ansträngt, vilket i mina öron är bra. Man hör även att han fått med sig ett gäng mycket bra musiker. Körtjejer passar otroligt bra till Kims röst och låtar så Karin och My lyfter låtarna ännu mer. Ett album om livet, kärleken, oro, hopp och förtvivlan.
Plattans första spår, Ett arv, börjar med en Vevlira.…
{joomplu:30247 left}Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga…
Till skillnad från Looptroop Rockers är Nicke Andersson med band på plats på scen, men det är lite glest i leden framför dem. Nickes högljudda lösning: ”Om ni glömt bort vad klockan är så står Imperial State Electric på scen NUUU!”
I don’t know what I want är först ut, snabbt följd av A holiday from my vacation och de visar att de inte tänker ge sig utan strid – här ska planen framför Fiesta! fyllas!
Is it day or…