Azure Ray är en amerikansk popduo bestående av Maria Taylor och Orenda Fink. Musiken kan närmast beskrivas som atmosfärisk folkpop kryddad med stråkar och elektroniska beats. På ytan låter det intressant, men i verkligheten blir det tyvärr platt och planlöst. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som fattas. Det finns ingen själ, ingen utstrålning, inget glitter från ögonen.
Kvällens konsert på Debaser i Malmö gör tyvärr ingenting för att ändra min uppfattning. Taylor och Fink sjunger…
Magnus Carlson har för tillfället tagit ett sidosteg från Weaping Willows och skapar loungejazz tillsammans med några av Sveriges bästa jazzmusiker i form av The Moon Ray Quintet. Låtmaterialet består av jazzversioner av mestadels gamla rocklåtar från flera decennier, tagna ur Magnus Carlssons personliga skivsamling.
”Kul att det är så många här” börjar Magnus Carlson med att säga. ”Trots att det är melodifestivalen ikväll.” En våg av skratt drar genom publiken och så sätter konserten igång.
Under de tre första…
Efter att han minglat omkring bland nominerade artister och övriga inbjudna gäster blev det dags att stå sig ner framför scenen i Nalens tjusiga sal. Efter det att kvällens konferencier Micke Wranell hälsat oss välkomna och ett aningens för skickigt band (tänk Dead By April) spelat är det dags att börja dela ut priserna. Kategori efter kategori betas av i en hög hastighet och den ena glada vinnaren efter den andra passerar uppe på scenen. Det applåderas artigt men det…
EP:n Lo-Fi Sampler innehåller fyra spår av varierande kvalitet. Det inledande spåret, Doden, börjar med ett enkelt, men starkt typ av stoner rock-riff, men för övrigt innehåller Doden inget speciellt. Andra spåret, Come on, come on, har en mycket bra refräng som fastnar efter bara ett par lyssningar, men verserna är i jämförelse något mediokra.
Tredje spåret, Kniven, är klart den bästa låten på skivan. Här hörs det verkligen att detta är ett liveband och jag kan tänka mig att…
Amerikanska Glasser jämförs ofta med svenska Fever Ray och det finns onekligen ytliga likheter, men de är samtidigt så pass speciella att de båda två känns alldeles egna i sig. Bakom Glasser och Fever Ray gömmer sig relativt tllbakadragna kvinnor som gör något utflippad, långsam och vacker elektronisk musik. Den största skillnaden enligt mig är i deras framtoning. Fever Ray har en mörkare ton som härstammar från våra nordiska granskogar, medan Glasser känns mer som en prinsessa från en klassisk…
{joomplu:27719 left} Musiken kan enklast jämföras med det som Hansson & Karlsson gjorde på 70-talet: en sorts proggig jazzrock spelat på trummor och orgel. Men bröderna Ljunggren i Trummor & Orgel har mer ett sound som får mig att tänka på Carlos Santana, mycket antagligen på grund av att de använder sig av en hammondorgel, kopplat till en lesliehögtalare, som ger orgeln dess originella ljud.
Detta är mycket kapabla musiker. Jag imponeras av hur rikt deras sound är trots enkelheten…
Lorinius har trots sina unga 19 år en väldigt mogen sångröst, men sjunger lite för snällt och fint. Jag hade gärna hört lite mer rasp och ångest i rösten, för det skulle verkligen passa in i den nakna rock som hon spelar. Hon borde låta sig inspireras mer av Broder Daniels och Kents respektive debutplattor.
Låtmaterialet är helt okej, till och med bättre än okej på sina ställen. Två låtar står ut för min del. Make you fall är i…
Genom en lucka i golvet hissas kvällens värdinna upp – Eva Dahlgren. Både Eva och hennes sällskap på scenen är klädda i vad jag enbart kan kalla för 1700-talskläder. Efter en monolog om att skapa musik och om att skriva ”den” låten gör Malena Ernman entré på scenen. Givetvis bjuds det på Opera när man är på Kungliga Operan. Men något händer! Musiken hakar upp sig, en DJ blir synlig på scenen och operan övergår till att bli housemusik. Efter…
{joomplu:27643 left}Efter ett tråkigt förband och extrem lång väntan, klev så äntligen Daniel Adams-Ray upp på scenen. Förväntningarna var relativ höga från min sida med tanke på Adams-Rays hip-hop-bakgrund. Konserten inleds med låten Svart som också är inledningsspåret på Daniel Adams-Rays debutalbum Svart, vitt och allt däremellan.
Det märks att Adams-Ray är van vid att stå på scen. Han är väldigt självsäker, men förvånansvärt tråkig. Bandet känns likadant: proffsiga, men tråkiga. Vad som fattas kan jag inte riktigt sätta fingret…
Är det något Michael Jackson var känd för så var det hans totala kontroll och hans extrema noggrannhet med vad han gjorde. Det sägs att han mixade om Billie Jean hela 90 gånger. Nittio!
Men det kan också slå över åt andra hållet, att det blir för producerat, jämntjockt, fegt… Det är precis vad som har hänt. Man ska inte luras att tro att detta är det sista MJ skrev och spelade in, det är tvärtom rester från tidigare decennier…