Man vet vad man får som jag hörde någon säga på väg in till min plats och det ligger mycket i det, fast ändå inte. Skifs har en räcka hits att luta sig mot och många hade nog tagit med sig ett band ut på en konsertturné och varit nöjda med det. Men inte Vansbrosonen.
Det närmsta jag kommer en beskrivning är show, med rejäla blinkningar åt Las Vegas samtidigt som den står stadigt i den svenska myllan. Det är…
![Skivrecension, Benevolent, Evolve [EP]](https://musicstage.se/wp-content/uploads/2010/12/Benevolent_-_Evolve.jpg)
Inledningen till titelspåret Evolve blåser nästan omkull mig med sin intensitet. Jag hajar till och undrar vad f*n är detta? Det inledande gitarrsoundet, som också återkommer i låten Personae, låter som de skrikande stråkarna i Alfred Hitchcocks klassiker Psycho, men därefter svalnar känslan och jag tappar intresset lite.
Andra spåret Shreds är emellertid min favoritlåt på EP:n. Speciellt gillar jag de lugna mellanpartierna med de drivande trummorna och enkla gitarrslingorna. Det är i stormens öga som jag kan uppfatta mörkret…
Årets album
Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Oskar Linnros – Vilja bli
Robyn – Body talk
Säkert! – Facit
The Radio Dept. – Clinging to a scheme
Årets artist
Håkan Hellström
Johnossi
Oskar Linnros
Petter
Robyn
Årets barnalbum
Dan Bornemark – Lilla Trams
Johanna och kökskvartetten – Johanna och kökskvartetten
Kråkan och Busarna – En jätteliten lång hög
Orkester Pop – Stava med skägg
Pelle Höglund och Johan Sundström – Tore bland Afrikas djur
Årets dansband
Larz-Kristerz –…
Det känns som om hardcorebanden i det närmaste har exploderat i antal de senaste åren – mycket i stil med hur dödsmetallbanden förökade sig under slutet av 90-talet. Men om du är som jag och älskar hardcore så har du inte tröttnat än. Solitude släpper nu sin andra EP, The Revival, som producerats och mixats av Henrik Udd på Studio Fredman i Göteborg. Studio Fredman är sedan tidigare känd som studion som utvecklade ”Göteborgssoundet” inom metallmusiken och har samarbetat med…
I väntan på bandet betraktar jag den lekfullt pyntade scenen där små badankor pryder effektpedalerna och mjukisdjur klättrar i trumsetet. Upp på scen kliver sedan tre gängliga killar som hämtade direkt från 70-talet. Framtoningen är väldigt charmig, men det behövs mer än charm för att övertyga mig. Jag funderar över vad det är som fattas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Musiken är helt okej, men litet intetsägande för min del.
Det märks att publiken mestadels består…
När jag lyssnar igenom Modern Hex för första gången får jag direkt en känsla av detta är ett liveband. Vad jag menar är att den energi som många band endast kan förmedla inför en livepublik har We Live In Trenches lyckats fånga på denna skiva. När jag sluter ögonen föreställer jag mig en trång, svettig och nedgången lokal där intimiteten mellan band och publik är hög, en livespelning där en käftsmäll skulle kunna vara möjlig rent bokstavligt, inte bara…
{joomplu:27086 left} Den stora lokalen kändes inte ens halvfull och de få personer som placerat sig på läktarna verkade ganska uttråkade. Publiken nere på golvet bestod till större delen av emokids i tonåren och det slog mig att det antagligen var föräldrarna som syntes på läktarna. Hur som helst hade jag lite svårt att känna mig peppad inför den här kvällen, men den ungdomliga hormonstinna atmosfären lyckades ändå smitta av sig lite.
Ridån går ner och ur högtalarna ljuder de…
Kvällens publik bestod av till stor del av unga popkids i 20-årsåldern och till en mindre del, lite äldre tjejer och killar som säkerligen följde Nicke Andersson och The Hellacopters redan i början på 90-talet. Jag tillhörde den där lite äldre generationen och jag måste säga att den här kvällen kom att bli en nostalgitripp av rang för mig. Iklädd rutig flanellskjorta dansade jag med mina gamla polare från tonåren åter igen till frontmannen Nicke Anderssons enkla, raka, men svängiga…
Jag har under sommaren lyssnat mycket på Eriks debutalbum Hassle, så förväntningarna är ganska stora. Dock hade jag inte lyssnat något från hans nya EP Taken inför spelningen, så hade lite nytt att vänta mig.
Showen inleds med Bump in the road, Erik håller inte tillbaka, redan i slutet av låten så dansar han loss ordenligt och kommenterar själv efteråt hur jobbigt det var, han andas lite tungt men med ett leende på läpparna. Han håller igång ända fram…
På väg till konserten inser jag att detta är första gången jag ser Sabaton på en riktig konsert och inte på en festivalspelning, som jag har sett en hel del. Skillnaden ligger mycket i publiken. På en festivalspelning kan vem som helst droppa in på spelningen, ikväll märks det att publiken är full av hardcorefans, givetvis iklädda Sabaton-t-shirts. De flesta är 20-åriga killar och resten består av tonåringar, medelålders män och några tjejer här och där (som vanligt underrepresenterade i…