Recensioner

Det känns märkligt att sitta framför datorn och titta på Salem Al Fakir som finns i en mörk studio med sina musikanter. Någon konsertkänsla infinner sig inte hos mig trots att jag både kan sjunga med, applådera och tända tändare. Allt interaktivt. Jag har ganska blandade känslor inför detta. Visst är det en bra sak för de som bor långt från storstäder och spelställen men för mig själv känns det faktiskt ganska meningslöst. Speciellt eftersom speltiden bara är en dryg…

Ärligt talat så tappar jag ganska fort intresset för det som händer uppe på scenen. Publiken verkar däremot vara med på noterna och de klappar glatt takten till någon för mig helt okänd låt. Jag gäspar. Publiken sjunger med. Sångaren Midge Ure frågar publiken om de är nöjda så här långt och får givetvis ett rungande JA! till svar. Jag tittar på en ballong som svävar uppe i det blå. Nä, jag tror inte att Ultravox är mitt nya favoritband.

…

Det låter inte bra, det ser inte bra ut och det känns väldigt oengagerat. Allt är bara väldigt märkligt. Sångaren Marian Gold hoppar upp och ner som en gummiboll och blir snabbt alltför andfådd för att ens kunna prata. Big in Japan mottas med ett stort jubel men dessvärre låter det fortfarande förskräckligt. Varken bandet eller låtarna har åldrats speciellt snyggt…

Varenda cell i min kropp skriker åt mig att fly. Men det är som med en trafikolycka, det är…

Det börjar med ett jättegarv från mig när jag ser scenen någon minut innan det är dags. På storbildsskärmen räknar en klocka ner med minuter och sekunder och det är ju en kul gimmick. Till saken hör att jag just nu läser en biografi om W Axl Rose, Guns N’ Roses egensinnige sångare, som hade (och har fortfarande) en förmåga att skita fullständigt i tidpunkten då det är dags att gå på scen. Två timmar sent var liksom inget ovanligt.…

Laleh kliver ensam in på scen, vinkar glatt till oss och undrar hur vi mår. Strax kommer bandet in och helt plötsligt, nästan utan att vi märkt det, är vi långt inne i Det är vi som bestämmer i en The Police-doftande tappning.

Trots många utsvävningar mellan låtarna hinner Laleh med många spår på sin halvtimme. Invisible, Han matar kex, Live tomorrow, Storebror. Under den senare slår det mig hur mycket jag hör av Cornelis Vreeswijk i den, samma nonchalanta…