Det vore fel att påstå att jag lyssnat mycket på Black Rebel Motorcycle Club. De är ett av de där banden som jag vet att jag gillar men aldrig tar mig tid att lyssna på. Det dröjer inte så länge innan jag inser att det måste bli ändring på det. Spelningen fortsätter med Mama Taught Me Better och Red Eyes and Tears och det råder ingen tvekan om att det här är ett bra liveband. De båda frontfigurerna Peter Hayes…
Medan det skymmer sveper Name The Pet in oss i sin värld av musik. Det är poppigt, det är elektroniskt och det är riktigt bra!
Vi får givetvis höra singlarna Sunshine, Get On The Bus, American Boys och Falling, men även bland annat Club Kid och On The Radio.
Jag har lite svårt att sätta en etikett på musiken, då jag inte är så bevandrad i den elektroniska jargongen. Electronica? Techcnopop? Jag vet inte, men det är bra! Det enda…
Det första som slår mig är att de har en bra backdrop, den är stor och innehåller helt enkelt bandnamnet så stort som möjligt. Varför krångla till det?
Tillkrånglad är inte heller musiken, det är rak, enkel rock, rotad i samma bluesiga stil som AC/DC och Rolling Stones. Danko Jones själv hävdar med en dåres envishet att deras musik handlar om att rädda regnskogen, fred i Mellanöstern och liknande politiskt korrekta ämnen, men att det hela tiden slutar med att…
De sätter nivån direkt med att inleda med Double Nature och redan under första låten börjar Ralf Gyllenhammar babbla och temat för dagen är helt klart trummisen Danne McKenzies bröllop dagen innan. På Gröna Lund. Innan deras konsert. På scen.
Sedan kommer det låtar på rad uppblandat med mer underhållande snömos från Ralf, tydligen något sliten efter gårdagens begivenheter. Vi får höra Mine, Down In Black och The Audience Is Listening innan Ralf stoppar dem efter några ackord in i…
Är det något som definierar Stefan Sundström är det infall och en ständig kontakt med publiken. Han kommenterar det som händer runt omkring, sätter sina musiker på det hala när han byter låt i samma ögonblick han tar första ackordet och dribblar bort sig själv när bandet börjar spela en låt och han glömt bort vilken som faktiskt var nästa…
Men det är ju charmen med det hela! Innan bandet knappt hunnit in på scen vänder sig Stefan Sundström till…
Vi är inte så överdrivet många som hittat till Casa på kvällen, men [ingenting] startar ju trots allt samtidigt! Dessutom har det just regnat och när de går på vid midnatt har det blivit duktigt kallt, så det är ingen lätt uppgift Växjöbandet Frontback står inför. Men trots/tack vare dubbel rök på scen (från rökmaskinen och från deras andedräkter) släpper de loss ordentligt i alla fall!
Rockposerna sitter där de ska, en och annan inövad variant får mig att dra…
Teddybears är party. De är energi, kaxighet och ett jävla ös helt enkelt, så mycket visste jag. Detta bevisas tämligen omgående när den inledande instrumentella låten är avklarad och de drar igång Automatic Lover. Jösses.
Jag står vid mixertornet och har ett veritabelt hav framför mig, ett gungande, hoppande hav som inte verkar ha gjort annat än att ha väntat på att få se tre män med förvuxna björnhuvuden på sig. Ett tacksamt grepp är att deras backdrop fungerar…
Några minuter innan de ska gå på är det oroväckande tomt framför scenen och jag kollar faktiskt i schemat om jag är vid rätt scen, men strax därpå börjar publiken komma springandes, bokstavligt talat.
Deras musik är ganska svårdefinierad men boogieinspirerad punkrock borde ligga nära till hands. Det eller ”som ZZ Top fast tyngre” som grannen i publiken uttryckte det under en av de mer svängiga låtarna.
Samtidigt är det indieposer på scen för hela slanten, men med så mycket…
Till Siesta! har hon med sig ett sexmannaband som får hela festivalen att svänga och gunga på höfterna i solskenet. Med 20-talsutstyrsel på Amanda själv och ett vitt spann på musiken är det showtime för hela slanten och både trombonist och trumpetare tar alla chanser till solon medan basisten lattjar runt med ståbasen.
Det är jazzinfluenser, det är ragtime, det är modernt – Amanda Jenssen gör sin musik på sitt sätt och det syns på scen att hon trivs…
Redan under introt till Tillbaks till Trehörnsgatan har Ossler stråken framme och gnider på gitarren, faktiskt precis som vanligt! Men mer ovanligt är att tv-skärmen vid sidan av scenen är svart, till förtret för alla de runt mig i höjd med mixerbordet och som inte är riktigt lika långa som alla andra.
Men det ska de nog vara tacksamma för, de eländiga stroboskopen vi fick stifta bekantskap med under vinterturnén är nämligen kvar under Miss Huddinge -72. De återkommer dessutom…