Så låter det när Petri Tuulik (sång och gitarr) försöker förklara vad Supralunar är, bandet som med sin lättsamma men ändå tunga rock charmar sin väg genom den svenska musikscenen. Bandet, som förutom Petri består av Georgios Vamvatsicos (bas) och Johann Enoksson (trummor), har nyligen släppt sin fullängdsdebut A New Hope och hoppet för framtiden är stark.
– Vi ska ta över världen! utropar Johann och utvecklar skrattande. Vi har ju ingen direkt plan för framtiden men det är klart att vi har mål, man kan ju alltid visualisera önskescenarion men just nu måste vi titta hur det ser ut, vad vi kan göra bättre, utveckla och förbättra.
– Vårat stora mål är Sweden Rock Festival och Japan, fyller Georgios i. Men Sweden Rock skulle ju vara det ultimata kvittot på att det vi gör är bra rock n´ roll och det är ju det man vill. Nu har vi ju en platta i ryggen som kommer göra det lite häftigare, det har fungerat så för oss, en lång rad av mindre händelser som liksom har snöbollat till sig, vuxit och nu står vi här med plattan och kan ta nästa steg!
Hur skulle ni vilja beskriva A New Hope?
– Oj, influenserna kommer från lite här och var, berättar Petri. Det är nödvändigtvis inte det som man lyssnat mest på, vi kommer ju alla från någon form av Beatlestradition även om vi är uppvuxna med hårdrocken. Jag har till exempel lyssnat mycket på AC/DC och Aerosmith, jag älskar Rancid och Motörhead men det är ju inte i närheten av vad vi gör.
– Det är egentligen musik som kommer ända från 60-talet, med Motown och Beatles, utvecklar Georgios. Man hittar ju också mycket 70-tals musik, men det är ju någonstans hårdrocken som knyter ihop allting.
– Vi försöker ju inte göra något annorlunda, menar Petri. Det finns ju liksom inget självändamål i att det ska låta originellt. Det är så otroligt klyschigt när band påstår att man inte kan placera dom i något fack. A New Hope är helt enkelt hårdrock även om folk ofta blir lite frågande då vår musik inte alls är stereotyp hårdrock.
– Jag brukar alltid säga att det är livsbejakande rock, berättar Johann och skrattar. Det tycker jag är träffande, vi förmedlar glädje och melodier som sätter sig. Det blir sällan svårt och introvert, hela tiden med lite glimt i ögat och vi har jävligt kul när vi lirar. Vi är verkligen inga dysterkvistar.
Debuten har varit på g ett tag, redan 2010 lades de första trummorna men sedan har det tagit tid, först i slutet på 2014 såg skivan dagens ljus. Varför har det tagit så lång tid?
– Ja det är ju lite våran Chinese Democracy, säger Johann och skrattar.
– Ja, den har ju varit på gång ett tag, utvecklar Petri. Men helt färdig har den inte varit så himla länge. Vi hann ju med att släppa en Ep digitalt, Unzip To Rock, mellan där. Mycket bara för att se vad som händer och hur den skulle bli mottagen. Men sen fick vi ju ett kontrakt med ett bolag som verkligen förstod vad vi gör och vad vi håller på med, Dead And Exit Records, och då började bitarna falla på plats. Det är skönt att ha bolag i ryggen som jobbar med hjärtat och har modet att satsa på debuterande band. Men då färdigställde vi det sista och mixade klart, innan bolaget mastrade plattan.
Såhär när allt är färdigt, är ni nöjda med resultatet av plattan?
– Man hör ju ofta band säga: ”Vi kan inte lyssna på skivan, vi är så jävla trötta på den”, säger Petri och utvecklar. Jag kan inte ens räkna antalet timmar jag suttit med den här plattan, med mixning och saker som vi, eller jag, ständigt varit missnöjd med, men inte en enda gång har jag tröttnat på musiken eller själva framförandet av musiken. Vi är så otroligt stolta över plattan och till slut blev den precis så som vi ville ha den.
Att vara en trio kan ju ibland vara hämmande, musiken blir lätt lite platt vilket sällan märks med Supralunar, hur löser ni det?
– Det har varit en utmaning, berättar Georgios. Men vi försöker göra så mycket vi kan av det lilla vi har, det låter ju väldigt mycket om oss trots att vi bara är tre.
– Vi har många gånger funderat på att utöka, säger Petri. Men vi tror att, eller det är klart att man vinner väldigt mycket på en extra gitarrist, vilket är det som skulle vara aktuellt. men samtidigt skulle vi nog förlora mycket på det också. Det finns en väldig frihet att spela som trio och det har ju skapat kärnan i det vi gör. Troligtvis skulle det bli mer strömlinjeformat med en till, visst skulle det kunna vara kul att lägga en bärande melodislinga med en gitarr i refrängen, för sånt gör ju inte vi.
– Visserligen är det ingen dogm, fortsätter Petri. Är vi i studion så är vi i studion men vi skriver aldrig material som vi inte kan framföra live. Jag är så innerligt trött på alla dessa Van Halen kloner som på 80- och 90-talet var kvartetter med bara en gitarrist och sen när det är dags för ett solo så dör allting ut, det finns inte ett dugg bakom. Det blir inte jättemycket solande i det här bandet.
– Men det gör absolut ingeting, menar Johann. Det finns en större frihet, framförallt live. Vill Petri ändra något eller förlänga ett parti så är det väldigt lätt att bara hänga på. Som ett gig vi gjorde där det stod ett gäng Swedenrockers längst fram så körde vi ett mellanspel som egentligen är rätt lugnt men vi drog upp det i dubbeltempo och körde lite fräna rockposer. Dom blev helt galna och vrålade och headbangade, det var jävligt kul och den spontaniteten är jävligt befriande.
Det är live som Supralunar kommer mest till sin rätt, det är där musiken bär och bandet lyckas förmedla sin rock på bästa sätt. Hur kommer det sig?
– Oj, dels är det ju jävligt roligt, förklarar Johann. Men dessutom är vi ju väldigt bra på att dokumentera det vi gör, vi filmar i princip allt. Mycket helt enkelt för att vi ska kunna kolla vad vi gör bra och vad vi kan utveckla vidare.
– Ja, vi jobbar väldigt mycket på just liveframträdandet, berättar Petri. Oftast hör ju de flesta oss för första gången, vi har ju inte lyxen som till exempel Iron Maiden som från början har publiken med sig, vi har ju lite svårare att få över dom på våran sida. Maiden kan till exempel utan problem ha fem minuter mellan låtarna, det har ju inte vi råd med för då skulle ju folk gå därifrån.
– Men det är ju också det som är roligast med att spela live, förklarar Johann. Att omvända de som är lite skeptiska eller helt nya för oss. Det är ju det man vill med musiken, att folk ska gilla den.
Folk gillar musiken, Supralunar är ett band som skapat sig en stadig grund med A New Hope och som dessutom är ett väldigt bra liveband. Får ni möjlighet så ge bandet en chans, gillar man rock så är det absolut värt det!