Först ut på fredagskvällen var Hot Water, ett band som till ytan är som Sydafrika i mikroformat. Bandmedlemmarna kommer alla från kulturellt skilda bakgrunder, precis som Sydafrikas befolkning i allmänhet. Traditionell Sydafrikansk musik mixas vilt med blues och indiepop. Resultatet blir minst sagt spännande.
En unik detalj när det kommer till Hot Water är sångaren Donovan Copleys elgitarr – en återanvänd plåtburk som han kallar sin South AfriCAN. Höjdpunkten var när de framförde låten Tribal Man som dramatiskt byggs upp tills den mynnar ut i psykedelisk 70-tals rock. Sista numret blev ett instrumentalt stycke där samtliga bandmedlemmar framförde en tribal dance i perfekt synk, mäktigt som symboliskt tecken på det nya Sydafrika där den unga generationen förenas och tillsammans skapar något nytt.
När solen gått ned och den för årstiden kyliga vinden gjorde sig påmind var det dags för energifylld elektro-swing med den mycket framgångsrika exporten – GoodLuck som kvällen till ära var hela 11 bandmedlemmar på scenen. Om du inte redan har hört låtarna Hop on Hop off och Bounce Me Brother så är de en utmärkt introduktion till bandets jazziga musik. Sångerskan Juliet Harding har en mycket fyllig röst som kompletteras perfekt med soloartisten Mathew Golds sammetslena i duetten Taking it Easy.
Mathew Gold hörde vi mer av under lördagen på stora scenen. De som gillar artisten John Legend bör definitivt kolla upp Sydafrikanska Gold som slagit igenom med låtar som No Ordinary Guy och Crave You.
När det återigen blev kväll och vinden börjat riva rejält blev jag tagen med storm av alt-J. De släppte sitt debutalbum An Awesome Wave i Storbritanien 2012 och den blev en av de bäst säljande debutskivorna i landet det året. Indiepop med ett massivt sound som inkluderar allt från mullrande bas till skira pianomelodier. Acapellasång mitt under låtarna var en genialisk kontrast till den överlag rika ljudbilden. Jag som inte annat än slölyssnat till deras musik på Spotify utan att riktigt fastna blev på allvar hooked under kvällens liveframträdande.
Näst på tur och näst sist på stora scenen var The Hives. Jag hade under dagen spanat efter Hives-fans bland besökarna men såg inte mer än ett ganska så mediokert exemplar – en kille med vita skor, svarta kostymbyxor, bar överkropp men med krage och fluga plus skjortärmar med manschetter.
Efter introt till filmen A Space Odyssey gjorde Howlin Pelle med company stilig entré där frackarna var utbytta mot matadordräkter. De kickade off det hela med Come On som sen genast övergick i Main Offender. Howlin Pelles amerikanska sydstatsdialekt i mellansnacken var så välspelad att den gjorde folk förbryllade. Intill mig hörde jag ett ’’Where are they from, really?’’ Och Howlin Pelle hade bra svar på det – ’’We’re from Sweden. You just take the globe and turn it around from where you are to the top, and you get Sweden. So we live where you live, just on the other side.’’
Efteråt höjdes tempot ytterligare med Won’t be Long och sen var det dags för frågestund. Vilken fråga som helst fick man slänga upp från publiken. Någon undrade om man skulle spela Walk Idiot Walk och fick svar: Ja. En annan undrade tydligen på svenska om hen fick komma upp på scen. Svar: ‘’No. Start your own fucking band and work hard for 20 years!’’ Och jobbat hårt har The Hives sannerligen gjort men för publiken i Sydafrika är de av allt att döma ändå relativt okända med undantag för några få singlar som spelats på radio. Men det kommer att bli ändring på det framöver för vem glömmer ett band som fick hela publiken att sitta ned? Just det åstadkoms nämligen under sista numret med låten Tick Tick Boom.
Rocking the Daisies avslutades med en riktig 90-tals revival i form av Skunk Anansie. Sångerskan Skin, klädd i silvriga Dr Martens kängor, tights med silverpaljetter och en Michelingubbe-liknande överdel såg precis lika härligt crazy ut som jag minns henne från musikvideorna på MTV.
Jag insåg att jag glömt vilken imponerande repertoar av starka låtar detta brittiska band faktiskt sitter på, låtar som Secretly, Twisted (Every Day Hurts) och Hedonism. Kanske var det så att Skin bjöd extra mycket på sig själv kvällen till ära eftersom det var sista konserten på världsturnen. I vilket fall fick publiken bland annat se henne spela theremin med tungan och lura sig förbi halva publikhavet för att avsluta med omvänd stage diving till ljudet av låten Little Baby Swastikka. Stämningen? Hysterisk.
Sammanfattningsvis – Rocking the Daisies levererade en sjuhelvetes start på festivalsommaren och med det som ribba kan Sydafrika räkna med ett oförglömligt år med livemusik.
