Det spektrum hon har i sin growl är det få på death metal-scenen som kan matcha men det är i sin personlighet hon vinner publiken. Den utstrålningen klår det mesta och kompletterar resten av bandet på ett föredömligt sätt. Ja, men resten av kvintetten då? Nej, man hittar inte mycket att klaga på där heller, visserligen är ljudbilden lite väl lam till en början men ju längre spelningen lider blir trycket större och får den tyngd som musiken förtjänar.
Att Arch Enemy är extremt kompetenta musiker som manglar som ett väloljat maskineri står klart redan från första stund. Det är ruskigt tajt utan att bandet gör avkall på scenshowen, man låter visserligen White-Gluz ta det utrymme hon behöver men gör det klart och tydligt att de är ett band som tillsammans skapar en svindlande upplevelse för åskådarna.
Det finns så många toppar under konserten, egentligen skapas det ren och skär underhållning i varenda låt, men klimax nås i avslutningen med No Gods No Masters, We Will Rise och brutaldödaren Nemesis. Det ska mycket till om Arch Enemy ska överglänsas av någon annan akt och frågan efter spelningen är om publiken kommer att bjudas på något bättre framöver eller om det faktiskt visar sig vara festivalens bästa konsert!