Det känns märkligt att sitta framför datorn och titta på Salem Al Fakir som finns i en mörk studio med sina musikanter. Någon konsertkänsla infinner sig inte hos mig trots att jag både kan sjunga med, applådera och tända tändare. Allt interaktivt. Jag har ganska blandade känslor inför detta. Visst är det en bra sak för de som bor långt från storstäder och spelställen men för mig själv känns det faktiskt ganska meningslöst. Speciellt eftersom speltiden bara är en dryg kvart. Jag tyckte det här lät lite spännande på förhand men nu känns det mest som ett enda stort ”Jaha, var det inte mer än det här?”.
När även I’m So Happy och Keep On Walking spelats är det tydligen dags att avrunda. Men Salem vill inte riktigt nöja sig med det utan slänger även in låten Brooklyn Sun. Den får sätta punkt för en ganska lugn och avskalad spelning. (Om nu detta kan kallas för en spelning? Jag är lite tveksam på den punkten.) Caesar, katten som legat i mitt knä, tittar förnärmat på mig när jag lyfter ner honom på golvet och reser mig från stolen vid datorn. Jag tror att både han och jag velat ha lite mer. Lite mer konsertkänsla och lite fler låtar för min del och lite mer tid i mattes knä för Caesars del.