Det är väldigt uppenbart när jag ser mig om i publiken att jag är en av de få kvinnorna i en mans-/pojkdominerad värld. Förvisso spelar Powerplay på Ungdomsscenen, men jag blir ändå lite förvånad över publikens låga medelålder. Själv tillhör jag precis den där generationen som växte upp med de klassiska Nintendospelen, men runt omkring mig ser jag mest tonårspojkar.
Musiken spelas synkroniserat med bilder från respektive spel som spelas upp på en TV-skärm vid sidan av. Rent musikaliskt vet…
Publiken värms upp med lite AC/DC, som strömmar ur PA-systemet. Förväntningarna är höga. Det är helt fullsmockat framför scenen och när bandet kliver på utbrister ett stort jubel. Själv väntar jag mig inga underverk ikväll, men jag skulle bli väldigt förvånad om jag gick därifrån med en känsla av besvikelse.
Hardcore Superstar har alltid varit stabila. De har fin scennärvaro och med enkelhet engagerar och charmerar de sin publik. Alla bandmedlemmar drar sitt strå till stacken genom att ge allt…
Namnet Albin Gromer ringer kanske ingen klocka, men om du äger en tv med reklamkanaler bör du också ha sett en viss möbeljättes reklam för sängar där Albin Gromer sjunger Trollmors vaggsång. Av någon anledning fascinerades jag av denna röst, blev nyfiken och ville höra mer, men kvällens framträdande var tyvärr inget som fick mig att jubla.
Musiken är tajt, modern soul med elektroniska inslag. Albins röst är klockren, men jag måste uttrycka min besvikelse över det extremt…
Efter att ha sett deras vackra och påkostade videor Lemonade och Gallows väntade jag mig att kliva in i en Karin Dreijer-inspirerad värld av vackra konstigheter, en konstnärlig freak show ljudsatt av elektroniska beats och eteriska röster. Så blev det inte. Istället möts jag av beatboxing och illa framförd operasång. Jag blir inte berörd det minsta. Systrarna Coco och Rosie når inte ut med sin musik mycket längre än till scenkanten, vilket blir mer uppenbart när man vistas längre bak…
Det här ska bli intressant. Det finns två saker som inte är någon hemlighet om Hoffmaestro. Dels har de genom idogt turnerande byggt upp ett rykte om sig som ett utomordentligt liveband och deras låtar går varma på varje förfest värd namnet. Men de har också hamnat på medias (och kanske främst Aftonbladets) svarta lista som knivar ner dom så snart de får tillfälle. Senaste albumet Skank-A-Tronic Punkadelica blev nästan genomgående totalsågat och recensioner från deras livespelningar på festivaler lyser…
Redan innan konserten börjar märks det att Morrissey är vegetarian och att han inte riktigt gillar att vi andra äter kött. Musiken som spelas i högtalarna innan bandet går på handlar om ”I got vegetables, I don’t need animals” och det närmsta BBQ-stället har fått bomma igen under konserten.
Det blir än mer uppenbart när bandet uppenbarar sig på scen iklädda t-shirts med det kärnfulla meddelandet ”Fuck Fur” och under The Smithslåten Meat Is Murder visas bilder från diverse köttfabriker…
Tredje dagen för Hultsfredsfestivalen och tredje dagen på scen för Stefan Sundström. Först ensam med sin akustiska gitarr på Orange Stage, sedan tillsammans med Little Marbles på samma scen och nu med Jonny Dunders Elektriska Cirkus på Blue Stage.
Det större avståndet mellan Stefan och publiken, tack vare en markant högre scen, gör att lite av hans paradgren går om intet – skitsnacket med publiken. Men han håller låda i vanlig ordning, kilar ofta bort till körtjejerna för att kika…
Ida Maria är en no bullshit punkrock-brud i sina bästa år som ger allt på scen. Det vet jag eftersom jag haft förmånen att se henne live tidigare på bland annat Mosebacke i Stockholm för några år sen. Stella satte sig som ett häftplåster i skallen och genombrottslåten Oh My God var inte sämre den.
Så när jag beger mig in på White Stage är mina förhoppningar på topp!
Men vad har hänt? På scen står en markant förändrad tjej…
Nackdelen med att FKP Scorpio (det tyska bolag som numera äger Hultsfredsfestivalen) lagt akterna på de två största scenerna ganska tätt är att när det försenas på ena scenen slår det över på den andra, eftersom de inte kan börja förrän det är klart på den första.
Det drabbades Suede av igår och Erasure ser ut att gå samma öde till mötes idag, men i samma sekund som slutackordet klingar ut på Blue Stage kliver Andy Bell och Vince Clarke…
Faktum är att det är tredje giget på två dagar för den gode Bob, men det märks inte på scen. Full fart framåt!
..och herrejösses vad det går undan! Man tror lätt att en herre utstyrd i blåsvart tight overall med strassrevärer, mc-hjälm på skallen där mikrofonen utgörs av en fastsatt telefonlur och med baskagge och cymbal vid fötterna inte är någon att ta på allvar. Men en sak kan han och det är spela gitarr som ingen annan.
Fort…