{joomplu:30247 left}Sångerskan och gitarristen Moa Lenngren börjar med att uppmuntra den blyga publiken att komma fram till scenen och brottas och knuffas och bita varandra. ”Gör vad ni vill!” Det är en hyfsad uppslutning, men med en något lam stämning. Tjejerna i Browsing Collection skiter i vilket och spelar skiten ur sina instrument vare sig folk biter varandra eller inte.
Jag blir oerhört glatt överraskad av detta band. De är enormt underhållande att titta på och de är oerhört skickliga…
Till skillnad från Looptroop Rockers är Nicke Andersson med band på plats på scen, men det är lite glest i leden framför dem. Nickes högljudda lösning: ”Om ni glömt bort vad klockan är så står Imperial State Electric på scen NUUU!”
I don’t know what I want är först ut, snabbt följd av A holiday from my vacation och de visar att de inte tänker ge sig utan strid – här ska planen framför Fiesta! fyllas!
Is it day or…
Det börjar inte helt bra med att de är en kvart försenade upp på scen, något som de så småningom förklarar med en lång resa från Los Angeles som blev försenad någonstans på vägen.
Men de är här, publiken är här och de sparkar igång, för dagen klädda helt i rött. Kläder, backdrop, rubbet. De lovar att köra både gammalt och nytt material och som ett tecken på det väver de in en massa gamla låtar i El Clasico, passande…
Det är samma känsla som när Stefan Sundström satt på Fiesta! förra året – det är strålande sol, gott om högsommarvärme och festivalarna ligger utströsslade över gräsmattan, mer eller mindre risiga, och lyssnar på visor.
Ane Brun har med sig ett femmannaband utrustat med både fiol och cello och som följer henne och gitarren i hennes vackra texter.
Detta är den enda festivalspelningen hon gör i Sverige och det är nästan lite underligt. De lugnare artisterna är kanske inte alltid…
Det finns inget som är så underbart ungdomligt som punk, även om den är av den poppiga varianten. Future Idiots gör det helt lysande. Det diggas rejält i publiken och en mosh pit är oundviklig. Bandet är härligt lekfulla på scen med en lagom hård attityd. Stämningen är på topp.
Bandet har även en assistent, iklädd någon form av soldatjacka, vars uppgift är att torka deras pannor och att vifta med bandets flagga. I bakgrunden syns en liten ”backdrop” ritad…
Minns ni Radio Luxemburg? Alltså radiostationen? Radiostationen som blev enormt viktig kanal för min föräldrageneration på 60-talet. För många var detta det enda sättet de kunde få höra den senaste populärmusiken från Storbritannien och USA. Band som spelades på kanalen blev därför snabbt kända för en stor och varierad publik. Kanske hoppas det Hässleholms-baserade bandet Radio Luxemburg på samma sak? Efter bara några månader som band har de redan lyckats skaffa sig en stadig fanskara och även…
Redan i min recension av deras senaste platta Something to die for konstaterade jag att de utvecklats och blandat in en hel del electronica i sin musik, så jag tog ju givetvis chansen att se dem på Siesta! för att se hur det funkar live.
De inleder med plattans fantastiska förstaspår It’s so easy och följer genast upp med Dance with the devil och jag är redan där galet nöjd. Detta tillsammans med Majas grymma publikkontakt gör att…
{joomplu:29985 left}Hur intressant är det då att se en bunke killar ratta knappar och spela upp loopar på sina datorer? Nu är ju inte detta ditt vanliga blip-blop-band. Slagsmålsklubben, a.k.a. SMK, spelar i en egen liga vad gäller galet spexande på scen. Dagens klädkod på scen är rött och vitt och då kan man till exempel ha på sig vit karatedräkt med rött bälte eller röd uniformsjacka med vita ben, och då menar jag ”bara” vita ben, inte vita byxben.
…
Ännu ett band som har turnépremiär och ännu en fjäder i hatten för Siesta! som i år har blivit något av premiärfestivalen framför andra. Det enda tråkiga är att största scenen Fiesta! ligger så att eftermiddagssolen skiner rakt in på scen, men mer om det strax.
Sahara Hotnights öppnar med Walk on the wire och blandar sedan nytt och gammalt om vartannat som Neon lights, Little love sorrow och The loneliest city of all. Vi får höra en hel del…
Japp, jag fortsätter min undersökning av roliga bandnamn och denna gång blev det en fullträff, helt i klass med förra årets upptäckt av Satan Takes A Holiday. Detta gäng från Danmark uppfyller alla krav på att bli kallade gäng. Sex man på scen (okej, vi ska inte glömma bort att en av ”männen” heter Kristine) beväpnade med allt från klockspel och bjällror till en flitigt använd trombone!
Den flerstämmiga sången imponerar på mig, det är inte så lite likt den…