Då var det äntligen (?) dags för final i årets Melodifestival. Tävlingen som många älskar att hata och hatar att älska. Att publiken som är på plats älskar varje sekund går inte att ta miste på. De har blivit uppvärmda av Hanna Hedlund och hennes kompisar som framfört schlagers i storbandstappning. Nu väntar vi bara på att direktsändningen ska dra igång.
Sändningen börjar med återblick på de tio senaste årens segrare, det är nämligen så länge som vi har hållit…
Det verkade så viktigt då är första låt för kvällen, en låt hämtad från senaste plattan Elixir som släpptes för några veckor sedan. Redan där och då gör Johan Kinde klart för oss att det här inte är en vanlig spelning, den är nämligen tvådelad. Under den första delen kommer de först spela låtar enbart från senaste skivan följt av låtar från debuten. Den andra delen beskriver han som en ”hitparad”. Publiken är till en början lite avvaktande trots att…
Azure Ray är en amerikansk popduo bestående av Maria Taylor och Orenda Fink. Musiken kan närmast beskrivas som atmosfärisk folkpop kryddad med stråkar och elektroniska beats. På ytan låter det intressant, men i verkligheten blir det tyvärr platt och planlöst. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som fattas. Det finns ingen själ, ingen utstrålning, inget glitter från ögonen.
Kvällens konsert på Debaser i Malmö gör tyvärr ingenting för att ändra min uppfattning. Taylor och Fink sjunger…
Magnus Carlson har för tillfället tagit ett sidosteg från Weaping Willows och skapar loungejazz tillsammans med några av Sveriges bästa jazzmusiker i form av The Moon Ray Quintet. Låtmaterialet består av jazzversioner av mestadels gamla rocklåtar från flera decennier, tagna ur Magnus Carlssons personliga skivsamling.
”Kul att det är så många här” börjar Magnus Carlson med att säga. ”Trots att det är melodifestivalen ikväll.” En våg av skratt drar genom publiken och så sätter konserten igång.
Under de tre första…
Efter att han minglat omkring bland nominerade artister och övriga inbjudna gäster blev det dags att stå sig ner framför scenen i Nalens tjusiga sal. Efter det att kvällens konferencier Micke Wranell hälsat oss välkomna och ett aningens för skickigt band (tänk Dead By April) spelat är det dags att börja dela ut priserna. Kategori efter kategori betas av i en hög hastighet och den ena glada vinnaren efter den andra passerar uppe på scenen. Det applåderas artigt men det…
Amerikanska Glasser jämförs ofta med svenska Fever Ray och det finns onekligen ytliga likheter, men de är samtidigt så pass speciella att de båda två känns alldeles egna i sig. Bakom Glasser och Fever Ray gömmer sig relativt tllbakadragna kvinnor som gör något utflippad, långsam och vacker elektronisk musik. Den största skillnaden enligt mig är i deras framtoning. Fever Ray har en mörkare ton som härstammar från våra nordiska granskogar, medan Glasser känns mer som en prinsessa från en klassisk…
{joomplu:27719 left} Musiken kan enklast jämföras med det som Hansson & Karlsson gjorde på 70-talet: en sorts proggig jazzrock spelat på trummor och orgel. Men bröderna Ljunggren i Trummor & Orgel har mer ett sound som får mig att tänka på Carlos Santana, mycket antagligen på grund av att de använder sig av en hammondorgel, kopplat till en lesliehögtalare, som ger orgeln dess originella ljud.
Detta är mycket kapabla musiker. Jag imponeras av hur rikt deras sound är trots enkelheten…
Genom en lucka i golvet hissas kvällens värdinna upp – Eva Dahlgren. Både Eva och hennes sällskap på scenen är klädda i vad jag enbart kan kalla för 1700-talskläder. Efter en monolog om att skapa musik och om att skriva ”den” låten gör Malena Ernman entré på scenen. Givetvis bjuds det på Opera när man är på Kungliga Operan. Men något händer! Musiken hakar upp sig, en DJ blir synlig på scenen och operan övergår till att bli housemusik. Efter…
{joomplu:27643 left}Efter ett tråkigt förband och extrem lång väntan, klev så äntligen Daniel Adams-Ray upp på scenen. Förväntningarna var relativ höga från min sida med tanke på Adams-Rays hip-hop-bakgrund. Konserten inleds med låten Svart som också är inledningsspåret på Daniel Adams-Rays debutalbum Svart, vitt och allt däremellan.
Det märks att Adams-Ray är van vid att stå på scen. Han är väldigt självsäker, men förvånansvärt tråkig. Bandet känns likadant: proffsiga, men tråkiga. Vad som fattas kan jag inte riktigt sätta fingret…
Man vet vad man får som jag hörde någon säga på väg in till min plats och det ligger mycket i det, fast ändå inte. Skifs har en räcka hits att luta sig mot och många hade nog tagit med sig ett band ut på en konsertturné och varit nöjda med det. Men inte Vansbrosonen.
Det närmsta jag kommer en beskrivning är show, med rejäla blinkningar åt Las Vegas samtidigt som den står stadigt i den svenska myllan. Det är…