Det börjar lite plötsligt med att de går på en kvart för tidigt! Publiken hade väntat sig ett litet glapp mellan konserterna så det åtminstone hanns med toalettbesök, men det blev det inget av med.
Men toa hade varit bättre.
Under inledande Dance with me och Monkey in the moon står jag och funderar på om Marian Gold driver med oss? Versioner av låtarna som mest kan liknas vid techno med distade gitarrer samtidigt som sångaren själv är melodramatisk som…
Upplägget är ju bra, ett 80-talsband på en 80-talsfestival. Gott så. Att Olle Ljungström tillhör Håkan Hellström-facket, de som sjunger på falskhetens rand, är ju välkänt, men detta spårade ur.
Citat från mitt anteckningsblock:
Reeperbahn
Olle Ljungström sjunger för jävligt!
Tittar hela tiden i textpärmen
– Marrakesh
Sen gav jag upp och stod bara storögt och bevittnade ett magplask. Visst att Olle Ljungström hade röstproblem förra helgen, men detta är värre än så.
Minst sagt…
Svar: ja, ja och ja – som väl är. Tillbakalutad, lite nonchalant pop var Lustans Lakejers signum när det begav sig, en air av dekadens helt enkelt och jag ger mig den på att Kindes gimmick med den oknutna flugan är menad att se ut som om han kommer direkt från en bättre efterfest…
De inleder med Rendez-Vouz i Rio och Man lever bara två gånger innan Johan Kinde ger dagens första känga åt de som tycker att artister som…
Redan i andra låten överger sångaren Midge Ure gitarren för att ställa sig bakom en keyboard, men gitarren återkommer i flera låtar vilket får åtminstone mig, som relativ Ultravox-newbie, att misstänka att de utvecklats sen storhetstiden på 80-talet. Men nu vet jag att de kört med elgitrarrer i alla år – där ser man vad man kan bli lurad av att bara höra hitlåtarna…
De är enhetligt klädda i en grå/svart färgskala vilket tilltalar mig och Midge Ure (hans förnamn…
Jag har många gånger reflekterat över ”gamla låtar”-knipan som många artister hamnar i. De gör en våldsamt framgångsrik skiva, lyckas inte riktigt upprepa det men fortsätter glatt att turnera – de kommer hamna i en sits där de vill köra sitt nya material på konserterna medan publiken kommer för att höra de gamla låtarna. Jakob Hellman låter inte det problemet ankomma honom, i kväll kommer han helt sonika köra hela plattan. Att det är den enda plattan gör ju saken…
Det känns märkligt att sitta framför datorn och titta på Salem Al Fakir som finns i en mörk studio med sina musikanter. Någon konsertkänsla infinner sig inte hos mig trots att jag både kan sjunga med, applådera och tända tändare. Allt interaktivt. Jag har ganska blandade känslor inför detta. Visst är det en bra sak för de som bor långt från storstäder och spelställen men för mig själv känns det faktiskt ganska meningslöst. Speciellt eftersom speltiden bara är en dryg…
Efter de inledande låtarna Take a Shine to Me och Clamour for Glamour banar jag min väg genom publikhavet för att ta mig upp på den provisoriska pressläktaren, i vanliga fall en minst sagt extrem karusell som under spelningen står stilla. När jag hittat en bra plats inser jag plötsligt att det här är en show som ska ses på håll. Det finns så mycket att titta på att det nästan blir svårt att ta in allt på en gång.…
Jag var elva år när Jakob Hellman släppte sin skiva …och stora havet. Jag hatade honom. Jag minns fortfarande hur arg jag blev när han vann en Grammis. Något år senare insåg jag hur galet bra Jakob Hellman faktiskt är och jag fick ta tillbaka alla onda ord. Nu står jag här framför scenen och kan vartenda ord han sjunger. Jag är långt ifrån ensam om det, nästan alla framför scenen sjunger med. Vissa med kanske lite för stor inlevelse…
Efter de två första låtarna Rendez-vous i Rio och Man lever bara två gånger känner jag mig positivt överraskad. Låtarna känns inte alls så daterade som jag hade föreställt mig och när en helt ny låt spelas är det inte mycket som förändrats. Johan Kinde är dessutom riktigt rolig att se på scenen. Jag gillar hans scenspråk skarpt, det är nonchalant, självsäkert och dramatiskt på ett riktigt bra sätt.
Diamanter är en flickas bästa vän blir den sista låten och…
Live känns det ett snäpp bättre. Det är en välklätt band som bjuder på en snygg show där det mesta går i svart och vitt. Även det elektriska trumsetet och synthgitarrerna är vita. Det låter ganska bra men det får mig inte att vilja åka hem och lyssna mer på The Human League. Istället blir det en fråga om att vänta för min del. För det finns en låt som de gjort som jag gillar skarpt och det är Don’t…