Rytmen igenom hela skivan är riktigt skön och jag bara älskar hur man gör rytmsektionen till en så stor del av musiken. Anders Brinkmans trummor och Viktor Karlssons bas tar mycket plats och gör det bra. Framförallt basgången i härliga Pink Tarmac är fenomenalt snygg.
Det finns en hel del annat gott att plocka fram från 1am, det absolut bästa och det som gör att plattan lyfter och står ut bland andra debuter är Linus Nymans fantastiska röst. Den…
Detta amerikanska punkband består av två unga bröder, 16 och 20 år gamla nu. Men tro inte för den delen att de är nya inom den här branschen. Redan 2009, innan någon av dem kommit i målbrottet, släppte de sitt första album. Efter målbrottet har de sedan släppt två singlar, Black and White Lights och Ladies & Gentlemen, men ett nytt fullängdsalbum är också på väg.
The Bots är sista akten ut på Pavlion Stage. Det är fullt ös…
Redan tidigt i spelningen är det ganska röjigt i publiken faktiskt. Det är härligt att se både unga och gamla punkare trängas och mosha lite tillsammans, så som bara vuxna män kan göra. Musiken består av enkel och rak skatepunk/garagepunk, men också med en tydlig tendens av surfmusik. Schysst musik att festa till. Ibland får jag dock en association till amerikanska collagefilmer anno 1998. Det är hur som helst väldigt mycket 90-tal över det här.
Texterna handlar extremt mycket,…
Wintergatan är först ut på Pavilion Stage, denna dagen, den sista dagen på årets Roskildefestival. Uppslutningen är ganska stor ändå trots rådande förutsättningar. Stämningen är enormt hjärtlig och fin. Ovanför trumsetet ser man upphängda glittrande stjärnor. Scenen är fylld av massor med spejsiga instrument, varav flera verkar hemmabyggda. Det sägs att bandmedlemmarna sinsemellan kan spela ett fyrtiotal instrument. Följande instrument kan jag namnge: gitarr, trummor, bas, synth, xylofon, dragspel, harpa, speldosa (räknas det?) och theremin, plus en massa andra…
Senaste skivan Kveikur har jag lyssnat otröttligt mycket på. Det är ingen tvekan om att det är min favoritskiva med Sigur Rós. Det är också de nya låtarna, speciellt Brennisteinn, som får mig att bli alldeles varm och pirrig inombords. Jag sjunger med ibland. Inte för att jag kan texterna. Deras långa, utdragna ord, gör dem även för en islänning svåra att förstå, då det mer liknar synthslingor än sång. Det här är musik att bara vara till.
Sigur…
Det dyker upp två personer bakom varsin synt och drar igång elektroljud. Det blir högre och högre och när H.P. Baxxter springer in och trampar igång festen med Faster Harder Scooter, rivs, så att säga, taket. Pyrotekniken är med från första start, och det kommer värmevågor från elden som sprutas upp i takt med musiken. In kommer två snygga, storbystade ”dansare”, eller snarare tjejer med bröst upptryckta till hakan som står och åmar sig till musiken. Några låtar senare kommer…
Ett burleskt intro sätts igång och musikerna tar plats på scenen. Den senaste hiten Ghost börjar de med och när Amanda Jenssen sen kommer in, barfota såklart, så är det till tonerna av en glatt välkomnande publik. På huvudet har hon en hög fjäderkreation.
Amanda Jenssen har lyckats väldigt bra med att tvätta bort Idol-stämpeln och hittat en egen, unik nisch. Hennes speciella röst hjälper till, den är som klippt och skuren för hennes stil. I början av…
Bandet bildades 1989, men jag kan tydligt känna det tidiga 70-talet i deras musik. Likheten med Creedence Clearwater är slående. Det är distade gitarrer i ters-stämmor och höga toner i sången. Melodierna är starka i alla låtarna, jag önskar att jag lyssnat mer på dem innan så jag kunde känna igen någon låt. För det är inte lätt att separera dem åt, de har i princip samma sound hela tiden. Ett bra sound, men det blir lätt lite enkelspårigt.
Deras musik är helt klart gränsöverskridande och pendlar mellan black metal, punk och garagerock. I publiken ser man mycket knutna nävar och djävulshorn, men jag skulle vilja ha mer av en hardcoremoshande publik. Det här känns så ”metal” och det tycker jag är lite tråkigt.
Den här spelningen börjar lite sådär. När de spelar Mjød blir jag dock lite varm inombords och skuttar som en riktigt punk-kanin upp och ner. När cirka halva spelningen har gått börjar jag titta…
De första låtarna är långsamma. Nils Bech framför dem väldigt teatraliskt på sitt podium, som är utsmyckat med palmblad och aluminiumfolie. Han dansar och gör poser på ett sätt som känns improviserat, men det är det väl förmodligen inte. Jag tycker först att det är störande mycket ”teater” och för lite musik över det hela, men efter ett tag börjar han skapa en närmare kontakt med publiken. Han hoppar även ut i publiken vid flera tillfällen och väljer ut…