Emilia rör sig inom vispopgenren och hon gör det oerhört bra. Ibland sticker rösten iväg lite som på låten Vissa är vissa, men annars är det en otroligt bra platta.
Emilia har en säregen och bra röst, och texterna är oftast helt suveräna. Hon sjunger med självsäkerhet och texterna kommer fram starkt. Hon spelar gitarr själv, och hon gör även det mycket bra. Jag har sett Emilia både ensam på scenen och nu i…
De lägger ribban väldigt högt redan med inledningslåten Incecticide, som är en rå historia med tunga riff, snygga melodier, trummor och bas som knyter ihop musiken riktigt bra. Bandet fortsätter på inslagen väg genom den efterföljande brutala Ripping The Pope utan att förlora dynamiken. Även spår nummer tre, Absolutely Do Not Die!, håller väldigt hög klass. Det märks tydligt att det är ett gäng musikaliska killar med genomarbetat låtmaterial som manglar lyssnaren med sin hyfsat originella death.
Sen hamnar…
Öppningslåten, Dont Look Back, är i mitt tycke plattans bästa, den är härligt variationsrik utan att någon gång tappa tråden, de får verkligen ihop blandningen av doom och death på ett lysande sätt. Låtens tunga riff och sköna melodier tillsammans med Niclas Ankarbranths rysligt bra och tunga growl gör den faktiskt helt fantastisk, en av mina favoritlåtar just nu.
Den följs upp av den lite långsammare och tyngre A Horrible Disease vilket är en bra fortsättning som lyckas hålla…
Singeln City Boy dök upp i någon reklamfilm på TV för ett tag sen och jag blev snabbt förtjust i den. Den inledande rytmiska synthslingan och den poppiga melodin är en skön blandning. Dessutom har den en grymt snygg musikvideo! Jag har snart spelat låten till leda. Det är definitivt en av mina dansfavoriter just nu.
Resten av skivan då? Det är poppigt, väldigt poppigt, nästan lite för poppigt. Det är typisk modern elektropop, som…
Rösten är otroligt behaglig att lyssna på och den blir aldrig så där jobbigt irriterande som ofta händer på den här sortens skivor efter att man har lyssnat ett tag. Plattan växer sig bara starkare och starkare för varje gång jag lyssnar på den och jag hör mer och mer det storslagna i arrangemangen och harmoniföljderna, hur allt vävs samman. Det vemodiga som ändå i musiken inte blir alltför mörkt i ett folk/pop-landskap. Davids främsta förebild är Leonard Cohen vilket…
Kanske är det ibland långsökt, men jag får alla möjliga konstiga vibbar av den här musiken. Vissa delar av Mona & Jag har något Twin Peaks-aktigt över sig. Jag gissar att det är några ackordväxlingar som påminner om Twin Peaks-temat. I övrigt är tonen i Mona & Jag lite ljusare och mer hoppfull.
För min del skulle NoyNoy och The Man Who Disappeared kunna vara en del av Håkan Hellströms lugnare repertoar. Då Håkan Hellström har haft Björn Olsson som…
Det är länge sedan jag började följa Davids musik och jag har ännu inte blivit besviken. Jag tjatade en del på lokala arrangörer här i stan för att få lyssna på David live och skam den som ger sig. Till slut lyckades jag och ingen gick ifrån spelningen besviken. Det var inte bara undertecknad som gick därifrån lyrisk.
Hans texter bränner och är bland de bästa i Sverige och rösten är briljant, liksom arrangemangen. Piano ihop med hans röst är…
Omslaget pryds av någon typ av luffare, vilket man kan se som tydlig referens till hur det låter; skitigt, opolerat och rebelliskt, precis som det ska vara här.
Med ett imponerande driv, närmast påminnande om Troublemakers i sina bästa stunder, serveras vi tre låtar på svenska och fyra stycken på engelska. Ska man invända om något på den här plattan så är det kanske just angående detta,, blandning av språk ger alltid ett något splittrat intryck. De svenska texterna är,…
Förutom den Ryska sångerskan La Gouzel, som bidrar med sång på tre av spåren, så är A. S. Swanski i det närmaste ett enmans-projekt.
Ljudlandskapet som möter oss har ett ibland närmast filmiskt uttryck, och namnet på cd:n beskriver träffande vad som väntar lyssnaren; mörk elektro med drag av industry. Man kan ana influenser både från Kraftwerk och tidigt Brittiskt 80-tal som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle.
De två första låtarna på cd:n är också de mest lättillgängliga, kanske framför…
Jag har märkt att min generella uppfattning om Spiritual Myiasis gradvis har gått från ”tråkigt” till ”intressant”, för varje gång jag lyssnat igenom skivan. Det känns som om Spiritual Myiasis har en tröskel man måste komma över för att kunna slappna av och bara lyssna. Tur är det väl att EP:n endast innehåller tre spår, för det krävs en hel del av min koncentrationsförmåga bara för att kunna hålla fokus rakt igenom. De invecklade, progressiva rytmerna och riffen i de…