Den första låten, The Ocean, är omedelbart fängslande, i början är det en ensam ton och i bakgrunden kan man ana havsljud, men snart kommer en medryckande rytm och en röst som tränger sig ut genom ljudbilden och in i mitt hjärta. Låten är rakt igenom superbra och den hamnar direkt i en av mina mest välspelade Spotifylistor.
Jag är inte så insatt i den här sortens musik, men jag gillar verkligen det jag hör. Det känns originellt och fantasifullt,…
Syndrome of Self följer upp de två första spåren och kanske är det jag som överhuvudtaget inte förstår men den är faktiskt riktigt dålig, otimade konstiga synthslingor, mesiga riff och alltför stora svängningar gör den till skivans riktiga bottennapp. Efter att man lämnat den därhän så kommer plattan upp i samma nivå som tidigare, lagom dynamisk och i mitt tycke har man hittat en perfekt samverkan mellan melodierna och de brutala riffen. Dom har tyvärr även fortsättningsvis lite svårt…
Första spåret Let’s make a baby faller mig direkt i smaken, jag tror att det har att göra med att den går i sextakt, och ett annorlunda komp. Det sätter en förväntan för mig på resten av albumet, att det inte bara är slätstruken, vanlig musik vi pratar om här, utan ett band med uppfinningsrikedom som vill göra låtar med variation.
Låtarna som följer på den är trallvänliga och melodiösa, men tyvärr just slätstrukna. Jag lyssnar på en låt och…
Efter det har jag i princip bara lyssnat på den låten och när jag fick chansen att recensera en hel skiva av denne Dan Reed så tog jag den med glädje. De flesta låtarna har samma driv i sig, de går i ungefär samma tempo och har liknande användande av instrumenten. Jag skulle önska mig lite mer variation i soundet, tror inte jag skulle kunna skilja på låtarna om jag inte lyssnat jättemycket innan. Första låten Signal Fire är den…
I första låten King of the Winterland, sjungs det, som titeln avslöjar, om en kung över detta vinterland och soundet påminner mig om Linkin Park, både i hur musiken låter och är uppbyggd och att de använder sig av blandningen av vanlig sång och semi-growling som ibland blir rent skrik. Det hörs att det är bra musiker bakom instrumenten, men jag skulle önska mig lite mer känsla och övertygelse i sången, det blir lätt lite platt.
I We are home…
Det som höjer plattan över mängden är att Syn:drom lyckas skapa en röd tråd och ett sammanhang genom hela skivan, utan att tappa dynamiken. Det är hela tiden små växlingar i musiken som gör den spännande utan att den blir spretig och för komplicerad.
Grabbarna i Syn:drom har lyckats göra en grymt bra death metalplatta. Ganska avskalad, rå och tung, vilket går hem i min bok. Growlen är rakt igenom bra, den är så pass artikulerad att man…
Låtarna på skivan är olika varandra, men har ändå en röd tråd, det är koherent men ändå har varje låt sin egen grej. Grundstenen i alla låtar är gitarren, stämmorna och congasen, utöver det så läggs småströssel till i form av ett piano här och en sitar där som ger låtarna det lilla extra.
Rytmer verkar vara viktigt för artisten, jag kommer på mig själv att gunga med i alla låtar, oavsett om de är lugna eller upbeat. Jag fastnar…
Under hela skivan manglas lyssnaren, musiken väcker verkligen någonting i mig, den berör på ett sätt som få nyare death metal-band lyckas med. Det jag däremot saknar med plattan är en lite större variation, den är visserligen ganska progressiv och har en hel del snygga temposkiftningar men jag vill gärna att det ska hända lite mer.
Trots att det i mitt tycke saknas lite omväxling är skivan som helhet väldigt bra, med några riktiga höjdpunkter. Framförallt Nigthwraiths, Havoc…