Till många gamla fans förfäran kan jag tänka mig att plattan känns lite för kommersiell. Till min egen glädje tycker jag det är en av deras bästa plattor, kanske just för att den är lite mer ”lättlyssnad”. Den inledande låten Never Better bjuder ju till och med på lite allsångsvänligt material i sin refräng: ”Ashes to ashes, dust to dust…”
The Haunted är kända för sin enorma tekniska skicklighet, men med ett något mer kommersiellt sound är detta inte…
Överlag påminner Nånstans ska man va om vågen av förortsromantik som vi fick år 2004, när ingen ville veta vart vi köpt vår tröja. Under första lyssningen sitter jag och småler för mig själv, speciellt när han sjunger om Möllan, alltså stadsdelen Möllevången i Malmö, där jag själv är bosatt i utkanten. Igenkänningsfaktorn är enorm under textrader som ”Vi flyttade till Malmö år 2003. Vi hittade en riktigt liten lägenhet. Och vi sa den låg på Möllan. Men ärligt talat…
Det första intrycket präglas av känslan: ”jag har hört det här förut”. I mina öron låter det faktiskt lite som Dream Theater. Melodierna och den generella ljudbilden har definitiva likheter, även om det inte är lika progressivt. Men i vissa låtar som Someone At The Door och Otherside Of The Sky dyker det upp gitarriff och melodislingor som snarare för tankarna till den alternativa rocken á la sent 90-tal. Å andra sidan finns låten Until The End, som känns suggestiv…
På nya albumet Glass people in the woods har syntar fått stå tillbaka för ett mer akustiskt sound. Lite mer avskalat, mer gitarrbaserat, trombon, fiol och även dragspel.
Albumet kom till henne i en dröm som utspelade sig i en skog där det stod en massa människor inneslutna i glaskupor. Det finns två låtar, More than ice cream och Sweet Marianne som rymmer glädje men i övrigt är det en svart platta. Ungefär som att vara på väg till en…
Color The Trees är en popskiva med en elektronisk bas, kryddad med tajta beats och Andrea Kellermans sammetslena röst. Produktion och mixning är otroligt snyggt utan att vara överarbetat. (Överarbetade popskivor finns det alldeles för gott om.) Med det aktuella låtmaterialet hade man nog inte kunnat krama ur mer. Om det är något som skivan faller på är det nog just själva låtmaterialet som är stundtals starkt, men stundtals också lite svagt.
Även om Color The Trees har en stadig…
Den lite Tool-klingande inledningen på första spåret, Mountain, gör mig genast nyfiken, men förväntningarna faller platt ganska snabbt då jag tycker att sången är lite för släpig och sömnig för min smak. Detta tycker jag är ganska typiskt för plattan i helhet. På flera ställen dyker det upp små riff och melodier som är godis för öronen, men låtarna som helhet sticker ut för lite. Med det sagt tycker jag inte albumet är dåligt, bara lite för intetsägande. Imago funkar…
Första musikaliska livstecknet från Mauro Scocco kom strax innan jul förra året då Julkort från New York dök upp på hans hemsida. Trevligt nog fanns den för fri nedladdning dessutom, det är det sannerligen inte alla som bjuder på idag.
Det blev lite buzz i branschen i samma veva, har Mauro något nytt på gång, det är ju fyra år sedan senast? Man kan ju ana att det var lite av avsikten med julkortet.
Jodå, nu är Musik för nyskilda…
Kanske till och med den bästa plattan hittills. Texterna är som tidigare tänkvärda och otroligt bra. Samma sköna raspighet i rösten men lite mindre ansträngt, vilket i mina öron är bra. Man hör även att han fått med sig ett gäng mycket bra musiker. Körtjejer passar otroligt bra till Kims röst och låtar så Karin och My lyfter låtarna ännu mer. Ett album om livet, kärleken, oro, hopp och förtvivlan.
Plattans första spår, Ett arv, börjar med en Vevlira.…
Titelspåret, Peter Pan Syndrome, är en typ av hyllning till ungdomen och brottas med dilemmat om att inte vilja bli vuxen. Andralåten I’ve been up är en glad och energirik melodi som får mig att känna lite samma känsla som när jag första gången hörde Håkan Hellström. Nu menar jag inte att Joel låter som Håkan, det gör han inte alls, men det finns en ungdomlig energi i musiken som påminner om Duracellkaninen Håkan. Grädden på moset är den…
Inledningsspåret Cold för omedelbart mina associationer till någon form av postgrungeballad från mitten av 90-talet, men intresset svalnar redan vid andra spåret Colder som är en ännu släpigare ballad i stil med mästarna inom den slätstrukna rocken, Takida. Och vad är det jag hör på tredje spåret? En ballad, javisst. The Hearing är en akustiskgitarrplinkande ballad.
Mer akustiskt plinkande får vi höra i singer/songwriter-låten Holiday och jag är säker på att många skulle uppfatta den som en vacker låt, men…