I överraskningshögen får Silent Turmoil räknas även om den inte riktigt når fram till guldkornshöjderna. Det är debuterande Holerica som har lyckats krysta fram ett album med en väldans massa toppar och tyvärr lite för mycket dalar för att nå ända fram. Grunten som helst vill vara scream, eller vice versa om en så vill, övertygar inte alls och känns ofta obekväm. Som tur är Andreas Lindulfs rena stämma faktiskt genomgående fantastisk vilket överväger den svikande growlen.
En annan…
Soloprojektet drivet av J. Bergman har mognat sen senaste releasen 2012, The Cross känns mer genomtänkt och tydlig. Det är genomgående en fin industriell tyngd som speglar musiken, men spåren får ändå utrymme att sväva iväg och bilda en dynamik och flexibilitet som sträcker sig långt utöver hela metalgenren. Aggressiviteten är närvarande men återhållsam, ilska, ångest och energi pytsas ut i mer hanterbara doser och används mer som lim åt ett i övrigt spretigt alster.
Höjdpunkten på plattan är…
Men mitt i allt malande så finns en härlig dynamik som har extremt många dimensioner. Precis som med M.M.I är industriinfluenserna genomgående närvarande även om de tar mindre plats, de blytunga riffen spränger sönder låtarna samtidigt som de binder ihop bitarna som lossnar och refrängerna är ofta medryckande på gränsen till trallvänliga.
Det är en form av modern metal man bjuds på, även om influenserna kommer från alla möjliga håll och skapar en fräsch helhet som känns gjuten i betong.…
Sångarens röst har en tendens att bli entonig så jag gillar spåret Calm down, där det finns lite mer melodier att nynna med i än i de flesta av de andra spåren. I If I leave you don’t cry kommer en elgitarr in och rockar till det lite, något som behövs för att undvika att alla låtar blir för lika. Hang-up är den låt där jag kan urskönja den där discokänslan, de övriga låtarna lutar mer mot synth för…
Ilskan och aggressiviteten är visserligen minst lika närvarande som tidigare men denna gång hålls den i stramare tyglar, vilket resulterar i en mer kraftfull, genomträngande och träffsäker platta än de tidigare tre. Man kan skönja ett ordentligt kliv mot den mer klassiska industrimetallen med ett överlag lägre tempo och extremt närvarande rytm. Men grabbarna fortsätter att göra sin grej och man är relativt ensam om sin lilla gren av industrin.
Pansargryning är bandets utan tvekan bästa skiva hittills, texterna…
Jag faller alltid för annorlunda och innovativ musik, speciellt när det tydligt hörs att det är duktiga musiker som ligger bakom. Här får jag, som i ett musikaliskt kinderägg, alla tre saker i ett. Alla låtar är ypperliga på sitt eget sätt, och för mig är det de framträdande saxofonerna som lyfter låtarna. Saxofonisterna Olle Vikström och Emil Nerstrand har ett mycket bra samspel och jag får en känsla av att de har roligt ihop, som att saxofonerna dansar…
#79 Hands – Iida
Sedan första singelsläppet 2013 har iida mottagits med öppna armar av fans och media; artistkarriären ser lovande ut. Iida är en artist med en tydlig ambition om att bygga broar mellan folkmusik, klassisk musik och pop på ett lättillgängligt sätt.
Låten Hands är en sådan…
Men det finns två riktigt ordentliga lågvattenmärken på skivan som i princip förstör den, dels And We Run som totalt slaktas av Xzibits menlösa rap. Men kanske sämst på skivan är den så hypade duetten mellan allas vår Tarja Turunen (ex. Nightwish) och Den Adel, Paradise (What About Us?). Att ett av mina absoluta favoritband tillsammans med scenens kanske två bästa sångerskor lyckas skapa en så intetsägande pophistoria är beklämmande och jag hade väntat mig så mycket mer.
Så,…
Deras extremt mörka folk metal är fint uppblandad med tunga riff och bindande melodier som ger en härlig dynamik och rörelse genom hela plattan. Genom den nästan femtio minuter långa skivan blir det aldrig tråkigt, lyssnaren tillåts aldrig att slappna av och bjuds hela tiden på något nytt. Jag får lite Dissection-vibbar men ännu mer melodiöst och med massiva synthmattor, vilket i det här fallet är ett förbaskat bra betyg.
Growlen är rå, grym och stundtals briljant, det jag…
Satyricon, plattan inte bandet, är inget jag slänger på för att njuta av lite festlig metal. Den har en given plats i diverse spellistor men är mest utfyllnad även om det stundtals är ett trevligt inslag. Det är givetvis, som vanligt när det gäller Frost och Satyrs bidrag till musikvärlden, väldigt hög nivå rent tekniskt. Satyrs growl och snygga gitarrer är ofta ren njutning men denna gången känns det alldeles för snyggt.
Bandet har denna gång tappat mycket av…