Tyvärr blir det lite enformigt med bara två instrument. Jag kan dock tycka att det ändå är imponerande att de lyckas med någon slags variation på låtarna även om jag tröttnar rätt snabbt på soundet. De låtarna som sticker ut är Sleepless nights med ett mer annorlunda beat, tyngre och mer distinkt och Airplay som har en finurlig melodi och får mig att gunga med lite.
Jag har inte så mycket att säga om skivan, det är annorlunda och roligt…
Stundtals så blir det lite väl mesigt och jag önskar att hela skivan kunde ha samma kraft som i Can´t Stop Love, Rain On My Parade och I´m Not Waiting. Det är i de låtarna som Angelicas fina ton kommer till sin rätt och hittar rätt bland de genomgående snygga melodierna på skivan. I övrigt så är det absolut inte dåligt, det kommer bara inte upp i samma nivå som ovan nämnda låtar.
Om man gillar modern AOR, festliga…
Egentligen är det inte så konstigt för deras två första album är inget man öppnar skumpan och firar i glatt jubel när man hör. Senaste plattan, The Book Of Eliot, är däremot i högsta grad en platta man gör bäst i att lyssna igenom. Alstret känns mycket mer genomtänkt än de tidigare två plattorna, bandet har tillsammans med svenske Magnus Lindberg (mix och master)hittat en smutsig men snygg råhet. Låtmaterialet håller även det hög klass, det är dynamiskt och…
Det sex personer starka bandet har lyckats skapa en skiva som får mig överväldigande glad. Jag känner mig som en treåring på en lekplats full med för många roliga leksaker; vet inte vad jag ska välja att börja med. Let’s be still är för mig en godispåse fylld med de bästa karamellerna; oväntade rytmförändringar, annorlunda instrument, vackra stämmor, sångröster med karaktär, och allt binds ihop med en vacker rosett som kallas bra ljud. Skivan är oklanderligt mixad, något jag…
Vemodet är dominerande i de fantastiska melodierna, jazzen slår igenom på ett lågmält sätt genom hela plattan. Men det är från den italienska filmmusiken Björler har hittat det mesta av influensen, från gamla Morricone till nyare Rizzi. Plattan är dock ett hopkok av bitar tagna från musikvärldens alla möjliga vrår, det är progressivt och fint. En av de saker som gör plattan så imponerande är att den går sin egen väg, blandar och ger men att det fungerar så…
Som kanske de flesta vet så består Bourbon Boys av Raubtiertrion Per Hulkoff, Jonas Kjellberg och Mattias Lind men man har fyllt på med Scar Symmetry-basisten Kenneth Seil. Om man tror att de starka kopplingarna till industrimetal slår igenom i Bourbon Boys så får man snabbt sina fördomar skjutna i sank. Bourbon Boys klarar helt att stå på egna ben och grabbarna har verkligen utvecklat ett eget sound utan andra influenser än den Amerikanska countryscenen.
Skivan är rejält svängig…
Det märks att Port Noir har gått in i projektet med tanken att inte låta sig hindras av förutfattade meningar, genrebestämda ramar. Puls är hela tiden en balansgång mellan inslag från alla möjliga olika genres och stilar. Det är i grund och botten en progressiv rockskiva som grabbarna har slängt in delar av metal, pop och lite vad de känner för. Jag tror hela tiden att det ska bli pannkaka, någon gång måste det braka ihop, men bandet klarar…
Jag gillar de lugna låtarna bäst, Bättre hemma innehåller en fin melodislinga av en känslosam trumpet, sådant som jag enkelt faller för. Bandet utnyttjar det stora utbudet av instrument och blandar in flera olika blås-, sträng- och truminstrument. Även taktarterna varieras och i Kärlek och cash bildar en (troligen) tvåtakt ett superskönt gung. I Blodet gnyr dyker ett elektroinspirerat beat upp, som blandas med en dov sångröst, en mix som jag uppskattar. Jag fastnar lätt för instrumentala låtar, och det…
Kanada har inte direkt någon större historia av bra metalband, som i mycket annat domineras de av grannlandet strax söderut. Men Thrashmetal-bandet Annihilator har i alla fall gjort sitt bästa för att ta rygg på ”The Big Four”(Metallica, Megadeath, Slayer och Anthrax). Visst har man, med plattor som Never, Neverland, Alice In Hell och King Of The Kill, kommit upp i samma klass rent musikaliskt även om det försäljningsmässigt sett sämre ut.
I dagsläget är Annihilator ett tvåmansband där…
Skivan känns på en gång individuell, allt från hennes röst till hur hon utnyttjar alla möjliga vinklar och vrår av denna indie-fusion hon tagit till sig. En vacker trumpet, rytmförändringar, dragspel, ohörbara samtal i bakgrunden är alla små detaljer som lyfter låtarna för mig. Trots variationen kan jag tydligt höra vad det är för känsla hon vill förmedla, den kreativa landningen hon gjort är för mig mitt i prick.
Red balloon, en vacker instrumental låt på piano blir…