Få bokningar passar den melankoliska Stockholm Music & Arts publik så som just Air. Med sin minimalistiska bakgrund och reflekterande speglar får bandet publiken bli en del av sammanhanget samtidigt som de allra längst fram få se sin egen spegelbild på scen.
Likt en andakt så samlar Air den minst brokigaste skaran bland all festivalpublik och håller gudstjänst med fransk nattvard och oblater av guld. Stillsamt och varsamt vaggar de in solnedgången i trans och spelar sina allra största succéer. Playground love och Sexy Boy glider mjukt över Skeppsholmen och gör inga stora svallvågor. Istället är det kvalité som utgör styrkan i materialet och är publiken ute efter att marken ska skaka av intryck så har de kommit helt fel. Istället är det mjukheten och de lätta hjärtslagen som lämnar mest intryck efteråt.
Trots nerven i spelningen så är den största frågan om just juli är den bästa månaden för den här bokningen. För vore det inte mycket mer effektfullt att få ha sett och hört AIR omringade av den svarta och mörka svenska Stockholmsnatten? Där deras vita kläder hade fått lysa och var ytligare en canvas för scenljuset som knappt syntes. Sommarsolen i all ära men det hade vart värt att offra bristen på kompletta solnedgångar mot att få se AIR tillåtas ta över helt med hela sin show. För just ikväll hade de inte möjlighet att nå hela vägen. Franska kvalitén till trots.