Tack vare antalet musiker blir ljudet fylligt och dynamiskt. Dessvärre orsakar det också att det emellanåt blir en lite rörig ljudbild. Frontmannens röst är full av känsla och han klarar att ta höga, starka toner likväl som svaga, innerliga.
Jag anar av hans seriösa framförande av låtarna att det är han som skriver många av dem. De slösar ingen tid på att prata mellan låtarna, det tycker jag är lite tråkigt, för jag får ingen känsla för personerna i bandet. Det gör också att jag inte vet vilka låtar som spelas, men efter lite efterforskningar på Spotify kommer jag fram till att den sista låten som spelas troligen heter Otago. En innehållsrik låt, det förekommer både härligt gung och lite snabbare, mer intensiva element i den. Plus en härlig fiolstämma. För mig skulle det bli ännu bättre om jag fick höra sången bättre, den försvann lite i molnet av ljud.
De har bra stöd från publiken, jag tror att de är lite lokalkändisar som spelat runt om i Värmland innan. Jag kan se Pompejius attraktionskraft, men jag önskar mig mer av dem, till exempel skulle de kunna utnyttja alla medlemmar till att skapa mer variation och innovativa ingredienser.